Annas Finaste

Igår tvingade jag ut en hard working woman på lunch.

Lilla fröken Smilla och jag dundrade in på ett skitfint, om än så kostym business gubbigt Wärdshus, med barnvagn, våra påslagna mobiltelefoner, knallröda solbrillor och rasslande armband gjorde vi storstilad éntre hos affärsmännen. Vi passade inte in.  Men det struntade vi blankt i när vi korsförhörde kyparen om exakt hur många ben vi skulle tvingas lirka ut ur strömmingen som vi ämnade beställa till lunch, men ack så outhärdligt jobbigt det verkade vara att ränsa fisk så det slutade med att vi tog kyckling med risotto istället. Det billigaste på menyn. Ha!

Vi kompleterar varann rätt bra, jag och Smilla. Jag är den svarta och hon är den vita, jag är oförskämd hon ursäktar å mina vägnar, jag är den elaka hon är den godhjärtade, jag får psykbryt hon är lugn, ja ni fattar. Så när den elfte fågeljäveln i ordningen sätter sig i trädet rakt ovanför mitt huvud och signalerar att

"Eeeej polarn, kom hiiiit, spana in losern nedanför, eeeej, vi bajsar på henne kvitter kvitter" då far jag upp som ett skott lika paranoid som en pundare på plattan och fäktar med armarna och fräser till lilla fröken Smilla att

"Jag hatar dom, hör du det, jag haaaatar fåglar!!!!" Då tittar hon oförstående på mig sen plutar hon med underläppen och ser ut som en ledsen hundvalp och säger.

"Nä, nu gjorde du pippifågeln ledsen, se så sorgset han flyger iväg." Ja, då har jag inget annat val än att få dåligt samvete.

Är det någon som har noterat det minst sagt sjukt irriterande störda i att Prinsessan Madeleine inte "kan" jobba nu när hon har blivit dumpad av sin otrogne advokat till karl.

Vi ska alltså sitta och läsa tidningen om hur den lilla tönten måste ta  igen sig i flera veckor i New York, det enda prinsessan Madeleine är kapabel till nu i sitt svåra tillstånd är att sola och bada i Miami samt att shoppa och ligga med sin hemlige älskare som inte längre är så hemlig, han hockeymålvakten.

Jag är hemskt ledsen att behöva vara den första som säger det men du är ett rövhål  Madeline, det finns cancersjuka människor som regeringen tvingar till arbete, men du din lata odugliga vedervärdiga patetiska ynkliga bortskämda idiotiska stor-haka, kan inte jobba trots att vi kastar skattepengar på dig för att göra just det, representera oss svennar, för det är väl trots allt det minsta man kan begära?

Oj, vad jobbigt jag har det....

Nu går jag raka vägen ner på Ica och suger tag i första bästa kassabiträde som trots ryggont, dålig manikyr och vidirga arbetstider på helgerna kämpar för att dyka upp på jobbet. Sen kröner jag henne till vår nya prinsessa med Lucas gummisvärd, så får hon åka runt med sitt ryggont och representera oss, för sanneligen skulle hon göra ett bättre jobb än lilla Gnäll där borta i väst.

Han har jagat mig hela dagen nu, ringt femton gånger på mobilen så tillslut valde jag att möta ondskan själv och svarade. Han heter Linus, är kanske 22 år och jobbar som telefonförsäljare. Die, Linus, die!

Han vill veta vilken mobiloperatör jag ringer med. "Och hur fan ska jag veta det?" fräser jag i luren, tror han att det kanske är jag som betalar räkningarna här hemma? Så fort det dimper ner ett vitt otäckt kuvärt i brevlådan med någon företagslogga på lämnar jag det oöppnat i Theos "Att göra låda" räkningar gör mig bara på dåligt humör och Gud skapade ju bevisligen mannen för att han skulle tjäna pengar, så det är Theos lott i livet att vackert få betala.

Linus, det lilla aset ger sig inte, "Meeeen säääg" bönar han gnälligt som en annan snorunge och snörvlar i luren. Då rustar jag mig för den enda strid som telefonsäljare aldrig kan vinna.

"Jag ringer för 350:- i månaden" drar jag till, jag har egentligen ingen aning Theo påpekade i förrgår att min mobilräkning började bli lite väl dyr och nämnde nån summa, men jag valde att bara låtsas som om jag lyssnade just då.

"Med vårt abonnemang betalar du bara 219:- i månaden du sparar alltså 130 kr" säger Linus med en röst fylld av stolthet. "Men lilla Linus", säger jag lent "Du har ju inte fattat någonting, pengar är inte direkt den trånga sektorn här, är det någonting jag har så är det stålar, jag fullkomligt badar i cash, det sista jag vill är att en liten dumsnut ska ringa och kräva att jag ska bli billigare i dirft, hajar du?"

Linus blir tyst, jag hör hur han bläddrar som en idiot i sin lilla manus-handbok efter en dräpande replik, men tyvärr så finns det ingen. Om kunden inte är intresserad av att sänka sina kostnader, då är det jävligt svårt att sälja.

Jag rockar!

Idag tränade jag, Carmen och Jennie igen, men idag tog vi ett avgörande beslut för vår framtida träning.

Jennies hund Tyson (mer känd som ADHD ) fick inte vara med. Han fick överhuvudtaget inte vara inne i huset den här gången. För att försäkra oss om att det lilla odjuret inte skulle kunna orsaka brevbäraren någon mer skada spände Jennie fast honom i en stålvajer (han käkar upp alla andra typer av koppel) som ger honom fyra meters frihet, det betyder att han fortfarande kan skrämma slag på skolbarn, pensionärer och brevbäraren när de går förbi, "Men han kan i alla fall inte skada någon ordentligt" som Jennie sa lättad efter att ha fäst ett slags obrutbart hänglås i halsbandet.

Förra gången for Tyson runt som som en guttaperka boll mellan mig och Jennie när vi tränade, han lade sig strategiskt under Jennie när hon skulle göra armhävningar, han sög på mina tår när vi skulle göra sit-ups, han tog sats från soffan och landade graciöst på Jennies rygg när vi stod på alla fyra och tränade häcken och han lade sig i min ansiktshöjd med rumpan och piskade mig i ansiktet med sin stenhårda svans när vi skulle göra becken-tilts. Så här höll lilla Adhd på i gott och väl en timme, som ett psykfall på rymmen med Jennie jagandes efter sig.

Uppskattningsvis är det därför Jennie går ner mer i vikt än mig, hon gör träningspasset och när Carmen Electra lutar sig fram mot kameran och säger att nu får man minsann dricka vatten i 30 sekunder, då fortsätter Jennie träningen genom att jaga byrackan runt i vardagsrummet, försöka bända loss honom från gardinerna för att i nästa stund kasta sig efter honom i soffan. Det är bara att lyfta på hatten, Jennie kommer tack vare sin hund att bli oeuppnåeligt vältränad.

Nu vill jag berätta om något mycket allvarligt som min vän råkade utför. Naturligtvis har hon sakt detta i största förtroende, så nu vill jag be er om att inte sprida detta vidare. Bara lära av det.

Vi kan kalla henne Annika Olofsson, eftersom att det är precis det hon heter. Vi kan säga att det utspelade sig i Saltsjöbaden, eftersom det är precis där hon bor.

Annika var tillsammans med sin pojkvän, ute och gick i skogen. Plötsligt blir Annika överfallen av en gigantisk hund. Annika som bara är tre äpplen hög (hon påstår att hon är 1,60, men det är antagligen lögn) blev troligen av misstag tagen för att vara en liten söt cockerspaniel flicka.

Hunden hoppade upp på Annika, lade sina stora labbar på Annikas axlar och började rida på hennes ben. Annika skrek, men den gigantiska hunden var inte villig att släppa taget. Annikas pojkvän Danne ska just kasta sig fram för att rädda sin skräckslagna och förnedrade flickvän men blev dessvärre stoppad av ett hysteriskt skrattanfall.

Istället för att bända loss våldtäktshunden från Annika, lägger han sig raklång på marken och vrider sig av skratt, han gapskrattar så att han inte kan få luft när hunden med stora juckande rörelser förstör Annikas sexliv för alltid. Annika skriker att han ska skärpa sig och ta bort hunden innan det går för hundjäveln. Danne å sin sida kan knappt resa sig ur leran för att han skrattar så mycket åt scenen som han senare beskrev som ett Kodak moment.

Annika hoppar numera till av förskräckelse varje gång hon ser en hund utan koppel.

Lär av detta flickor. Vi får helt enkelt inte vara ifred från sextrakaserier ens med våra beskyddande hälft. Vi måste nu lägga till hundkex till våra överfallsalarm och vår tårgasspray.

... min make Theo har fått färg. Inte utav solen, en betyligt dyrare färg.

Ni vet när man ringer till sin man på jobbet och en besvärad sekreterare svarar att han har tagit en så kallad "Lång-lunch" en sån där lunch som direkt bör översättas "Hans älskarinna kom och hämtade upp honom" och sen får man alldeles ont i magen. Det kan ju hända den bästa av fruar (typ Elin Nordegren), så när min man inte är på plats på jobbet, då kan man ge sig på att han spenderar pengar på sin andra kärlek i livet.

Min vän Linnéa är gravid. Inte jättegravid, typ 5:e månaden eller så, så hon ser fortfarande ut som sig själv, inte grotesk som hon kommer att göra om två månader. Det är intressant det där med att vara gravid, man får liksom inte vara ifred någonstans, dels för att man alltid blir sparkad i magen utav bebisen, dels för att alla gamla tanter ska komma fram och talla på magen.

Önskade att jag sett ut så här som gravid, men istället såg jag såklart ut såhär.

Så här går det till, dom kommer från ingenstans de lömska illvilliga damerna, med sin kundkorg fylld med Findus torskblock och andra lätt-tuggade godsaker smyger de sig på. Sen trycker de med sina beniga kotiga händer på ens mage och vrålar för full hals, "Nämen det här är väl ändå underbart, gud vilken enorm mage du har, typisk flickmage, jo jag ser det förstår du för att du är så finnig i ansiktet, oj oj oj, jaaa, ja jag vet ju att man inte ska lägga sig i, MEN..."

Good luck med det Linnéa  :)

Casper har en kompis här som ska sova över, Joel. Dom far runt i hela huset just nu, höga på socker från en glass, och lever rövare. Om ni vaknar före klockan tio imorgon bitti så mördar jag er, berättar jag allvarligt och pedagogiskt för dem när jag just ertappat dem med att jaga varandra med mina svindyra prydnadskuddar i vardagsrummet. Pojkarna nickar, tagna av allvaret. Sen vänder jag ryggen till och då hör jag ett brak som jag sent ska glömma.

Nu ska jag dricka precis ett glas rödvin i stora djupa lugnande klunkar, man får nämligen inte bli full när man ska vara barnvakt åt husets dyrbara inredning. Jag kanske inte måste vänta ända tills imorgon med mördandet?

Huset luktar karl, luktar på lilla Hugo, jodå, han luktar också karl, Lucas också, följer doften från hallen till TV rummet och där hittar jag källan till att det fullkomligt stinker testosteron i hela huset.

Casper har hittat en av Theos parfymer och är i full färd med att spruta sitt femtioelfte sprut på sin lilla barnakropp, det luktar... ni vet latino-slusk, en sån där med vattenkammat glansigt kotletthår som ligger slickat bakåt (om han inte är flintis för då ligger det åt alltid kammat över flinten) en sån som överdoserar för att dölja att han aldrig duschar.

Det börjar bli kallt nu. Jag har vädrat i över en timme.

Det är skitroligt att ha en liten skolpojke, Casper kommer hem och håller oss uppdaterade med vad "dagens skolungar" håller på med, och det har hänt en del sen man själv gick. Tex fick vi ett argt mail från fröknarna som gick ut till alla oss föräldrar som har barn i förskoleklassen, alltså barn som är 6-7 år, på mailet stod det följande; Det är strängligen förbjudet för barnen att filma sina klasskamrater under lektionstid med sina mobilkameror! Tydligen har flera barn i klassen redan fått sin första mobil, är inte det rätt sjukt?!

Och för er som skrattade åt den där ramsan "Tarzan i djungeln, klia sig på pungen..." kan jag nu upplysa om att det finns en ny ramsa som är minst lika snuskig och ännu lite äckligare. Casper har dragit den för alla som kommer innanför dörren, men det är hittills bara hans gudfar Niclas Strandgård som verkligen har uppskattat den.

Casper är än så länge inte kär i någon, men han har ändå två flickvänner. Men han är absolut inte kär, "inte ett dugg, dom liksom ba jagar mig och ska pussas, och då tar ja ba en fotboll va, ochliksomvadheteré, siktar på dom." Theo myser ändå av stolthet, anledningen? Casper har varit smart nog att välja två flickor som båda heter Linnea. "Det är helt rätt Casper, ska man ha två måste de heta samma namn, för annars kan förhållandet sluta med både fläskläpp och sönderklippta kläder utkastade på gatan" lär datingproffset pappa ut. Den ena Linnéan är väldigt söt, men den andra... ja, vi får undersöka vad hennes pappa jobbar med innan vi kan välkomna henne in i familjen liksom...

Jag hade nämligen kvartsamtal med Caspers skolfröken. Inför mötet gjorde jag mig ordentligt i ordning, tog på mig anständiga kläder, kammade håret, valde ut osexiga lågskor utan fuck me klackar. Kände knappt igen mig själv efter förvandlingen.

Sen åkte jag iväg till skolan och träffade fröken tillsammans med Casper. Jag såg fram emot ett trevligt samtal där skolfröken skulle ösa beröm över sonen, jag skulle blygsamt nicka instämmande när hon sa att hon aldrig under sin långa karriär stött på en så välartad brådmogen pojke. Att Casper kanske  rentav skulle hoppa över stora delar av lågstadiet och börja direkt i trean efter sommaren. Något i den stilen. Nu blev det inte så.

Casper har inte riktigt levererat så som jag hade förväntat mig. Tydligen sitter min äldsta son och fantiserar i sin egna lilla drömvärld, han hör överhuvudtaget ingenting när fröken har pratat längre än två minuter. Men om han börjar leka med sitt hår, då är han helt förlorad från omvärlden, tydligen prasslar håret i öronen så att han inte hör alls. Nehä, nehä, började jag skruva på mig och börjuar känna mig mer som en husvagnsmorsa än en titta-så-vuxen- jag- är- morsa. Men det var först när hon visade ett prov som jag blev lite oroad.

Fröken ville veta vilket ljud vissa ord började på. Iiiiiigelkott, hade fröken sagt, börjar det på A) Kkkkkotte, B) Iiiiiiiiindian C) Sssssnögubbe. Casper hade snabbt kryssat i snögubbe, och ungefär där gick det upp för mig att han behöver börja i ettan till hösten.

Men, min älskade son är tydligen en jävel på att nätverka, attrahera det motsatta könet och att vara socialt kompetent både mot barn och vuxna, och det är egenskaper som Sveriges rikaste och skickligaste entreprenörer också besitter. Sug på den skolverket!

...till min kära släkting Henrik som gifter sig med Laura i sommar. Jag har fått den stora äran att agera mentor när de började planeringen för flera månader sedan och på midsommar smäller det, då är hela släkten bjuden, naturligtvis ska hela familjen gå, min mamma, mina brosor. Men inte jag. Det lilla aset har nämligen helt fräckt struntat i att bjuda mig! Han har sugit ut allt han behövde veta om hur man planerar ett bröllop (jag är utbildad bröllopskoordinator för er som inte vet) och därför behövs jag inte längre.

Så nu har jag bestämt mig för att trots allt vara den större personen av oss två, och skicka en väl utvald present till det lyckliga brudparet. Jag har fastnat för något som jag inte tror att så många andra tänkt köpa, man vill ju liksom inte slå in en brödrost, det är ju ingen sport, så jag har valt att köpa en uppblåsbar Barbara, som en hyllning till deras framtida liv tillsammans. Ja jag vet, det kommer antagligen bli kvällens bästa present och jag kan nästan se framför mig hur det går ett sus genom gästerna när snål Henrik med giriga små fingrar sliter pappret av det som kommer att bli presenten alla snackar om!

Henrik & Laura, jag önskar er ett underbart liv tillsammans, ha nu en riktigt fin bröllopsdag full av överaskningar, se filmen nedan;

Nu får ungdomarna oväntad hjälp från begravningsbyrån Fonus med att lösa bostadsbristen, lyssna på det här;

Fonus har i dagarna gått ut med ett fantastiskt erbjudande till alla pensionärer: "Få 500:- i rabatt på likkistan om du dör inom 2 år!"

Är det inte genialt?! Här erbjuder man hela 500 spänn till den som dör inom två år, om jag var pensionär skulle jag rusa med rulatorn till närmsta bro och hoppa.

Det roliga är att detta är ett seriöst erbjudande, Fonus VD kan inte förstå varför pensionärerna känner sig kränkta och säger "Det är ju inte som att vi bara har vänt oss till de allra skröpligaste pensionärerna, nejdå, det här är ett erbjudande vi ger till alla pensionärer" Ha ha ha!

Men va fasen, 500 spänn är ju alltid pengar, så va tusan... Nu kommer vi alltså att hitta våra avlidna släktingar och vänner med Fonus rabattcheck i handen och med ett stolt leende på läpparna, och det kommer inte kännas det minsta smaklöst att gå till Fonus och lösa in den.

Jag vill uppmana mina nära och kära pensionärer att trots allt inte anta det här erbjudandet. Därimot har ni min välsignelse om ni vill kasta ruttna tomater på Fonus skyltfönster. God Bless!

.. när han lutade sig fram emot journalisten och sa " Jag håller på att designa en tårtspade som vi hoppas kunna använda på ett mycket speciellt bröllop i sommar, mer än så vill jag inte säga..."

Nu undrar vi väl alla vilket bröllop det kan vara? Mmmm, får ni klura på idag....

Förutom bestick och tårtspadar har även Carl-Philip designat det här superhäftiga slottet som man ska ställa framför brasan, så ser det ut som om slottet Tre Kronor brinner, lite kul, kan köpas på Svenskt Tenn för ca 5000:-

Igår skulle jag hämta barnen på skola och dagis. När jag och Lucas äntligen hittar Casper bakom skolan på fotbollsplanen, lovar han att komma bums, "jag ska bara göra ett sista mål på Oliver", helt okej, med tanke på att Oliver stackaren, har brytit benet och hoppar på kryckor med sitt gipsade ben mellan målstolparna, så borde ju inte det ta allt för lång tid tycker man.

Naturligtvis kommer inte Casper starx efter oss, och nu vill inte Lucas följa med och hämta honom igen. Då gör jag en sån där grej man inte får. Jag lämnar Lucas och bebisen med alla matkassar i bilen går halvvägs tillfotbollsplanen och vrålar "att nu minsann kommer du, annars får du campa på fotbollsplanen över natten". Trots att jag ser bilen hela tiden och detta tar mig max 30 sekunder hinner Lucas få ett infall, så när jag kommer tillbaka ser kvällens lilla efterrätt ut så här:

Det här är Guds straff för att man lämnar barnen obevakade i en halv minut. Lär av det flickor, alternativt uppfostra era barn bättre.

Lägg märke till att han har förstört tre av fyra mums-mums, den fjärde ville han nämligen äta upp när han kom hem. Man får inte va dum!

...så har jag idag levererat ofrivillig underhållning under några fruktansvärda minuter.

Allt gick ju så bra, jag lämnar bilen hos bilkillarna, får en superfräck liten Audi att köra hem med, stannar på uppffarten hemma och inser att jävlar!

Jag har inte bara lämnat ifrån mig bilnykeln, utan också en enda nykeln jag har till huset. Panik! Ska jag åka tillbaka till Bromma eller ska jag sitta och underhålla min bebis i ösregnet i flera timmar? Men jag behöver inte oroa mig, Theo har en strålande idé, just idag är nämligen huset olarmat, eftersom vi ska instalera ett nytt superlarm på torsdag,  "Ta stegen och klättra upp på balkongen, peta upp haspen till balkongdörren med en liten pinne, och sen är du inne!" Jamen Gud va bra, då gör jag ju det.

Knatar ut i ösregnet hämtar stegen, noterar att oroväckande många grannar är hemma på gatan, men det här kan ju jag förklara, no problem, ställer upp stegen och börjar med darrande tant Agda knän att klättra upp. När jag når toppen och krampaktigt håller mig fast i balkongräcket börjar ett litet orosmoln att torna upp sig på min redan kolsvarta himmel.

Jag har långkjol på mig. För er som aldrig har gått i en lång kjol kan jag berätta att när man verkligen behöver skreva med benen, typ gå ner i spagat, då går det sällan särskillt bra i en långkjol. Just nu är jag i stort behov av att kunna slänga upp mitt ena graciösa ben över räcket, men det går inte, kjolen är för snäv. Jag försöker att dra upp kjolen, men den är fortfarande för snäv. Jag vågar inte klättra ner, stegen är snorhal och nu börjar det sakta gå upp för mig att kjolen måste av. Det enda sättet att ta av en långkjol när man står högst upp på en snorhal stege och krampaktigt försöker hålla i sig, är att försöka få elendet att hasa ner över arslet och sen glida ner över låren.

Men den här kjolen är ju extremt snäv, och den vill inte glida ner över rumpan så för att hjälpa den på traven börjar jag vifta på min inte allt för vältränade häck, jucka i luften och åla mig mot balkongräcket. Jag försöker att göra detta diskret men det går inte. Efter en stund som känns som en evighet glider kjolen äntligen ner över häcken och jag känner kylan mot skinkorna, men den är fortfarande inte helt nere, jag måste jucka ännu mer, stora rörelser, liksom verkligen ge det här balkongräcket en lap-dance som det sent ska glömma och använda mina mest förförande höft rörelser. Nu hånler inte grannarna längre, de skrattar högt. Tillslut har jag ålat mig ur kjolen, tappat min ena toffla och med mycket stor värdighet skrevat över räcket med min nakna röv i vädret, allt detta till grannaranas stora förtjusning.

Det var min morgon, och hur var eran?

Det har nu kommit ut lite siffror på vad det kungliga bröllopet kommer att kosta i sommar, budgeten var på 12 millar, men det visade sig vara omöjligt, så nu är siffran uppe på 20 miljoner eller 40 villor i Ockelbo (om man så vill).

Men nu går Kungen ut och gör något storstilat. Om vi, svennebanan folket står för halva notan, dvs 10 millioner, så skjter han in resterande 10 från sin egen ficka!Nämen vilken kille! jublar medierna. Men det är en sak jag inte förstår; Kungen får ju alla sina  pengar från oss varje år, han begär hur mycket pengar han och familjen tänker göra av med, och så får vi betala honom det. Så när han säger att han ska ta det ur egen ficka, menar han det eller är det lika mycket vi svennebanan folket som fortfarande betalar?

Vad vet jag, kungen kanske har slitit som tusan, jobbat svart hela vintern för att kunna casha det här, haft extra knäck som rörmokare och nu slantar han upp med sina surt förvärvade pengar.

Men jag tror fortfarande inte att det blir något bröllop, kruxet blir ju att komma förbi hindersprövningen, när de kommer på att Victoria och Daniel är tvillingar som separerades vid födseln av misstag, så är det nog ganska kört för Victorias del. Eller så är det detta som format hela kungahuset, inavel, det kanske därför inte nödvändigtvis alla kan läsa och skriva i familjen Bernadotte?

Seriöst, titta på dem, är de inte obehagligt lika varandra, de till och med klär sig likadant. Creepy!

Allvarligt talat, vad är detta för jävla dumhet, kan ingen ta tanten i örat nu.

För min del är ju det här inga problem, sist jag var full var på min egen studentskiva, så den tiden är ju förbi, men vi måste ju tänka på barnen! Vår framtid, vad går dom till mötes en kall hård värld med no fucking fun!

... begrunda följande noga:

Att skaffa barn hör till de stora glädjeämnena i livet, bla bla bla, lyssna nu, ni lyckliga vuxna människor som kan gå på bio mitt i natten, supa ner er och sova till tolv dan därpå, köpa en ny bil och bevara den som ny utan åksjuka i baksätet, festisförpackning som någon knöglat in under sätet så att den möglar och färgglad teckning ritad direkt på skinnklädseln, ni som ännu har ett liv och börjar tänka, vad är nästa steg för mig och min partner? Nästa steg är alltid att skaffa en kaktus! Dom lever ungefär lika länge som ett barn, men dom är avsevärt mer lättskötta.

Idag har min Lucas suttit och ätit glass på altanen. So far so good. Sen har han gått in med sin nerglassade tunga och slickat på min Ipod. Varför?!

Varför skaffade jag inte bara en kaktus? Och det är det jag vill påvisa nu för er som fortfarande har chansen att rädda er själva och era dyra saker. Kaktus!

Och sen blir det alltid såhär, man ska vara en kul och rolig förälder, och vad får man för det, jo ungefär det här scenariot:

http://www.youtube.com/watch?v=sb9eL3ejXmE