Annas Finaste

Nu har vi kommit hem från morfars begravning och jag måste bara få berätta att det var den bästa begravningen jag någonsin varit på.

Den var ju borgerlig eftersom att morfar var tok-ateist. Han ville absolut ha så lite som möjligt med kyrkan att göra, så vi var i ett litet kapell med en borgerlig officiant och vet ni vad? Det var så himla mycket bättre!

Det var superpersonligt, det var skratt och gråt, musik, dikter och tusen minnen, och det handlade inte ett skvatt om Gud, bara, bara, bara om morfar.

Så om ni inte är helt kompis med tanken på att begravas i kyrkan, styr upp det borgerligt och få det precis som ni vill ha det. En präst hade aldrig ens kommit på tanken att försöka sätta den avlidne i fokus på samma sätt som de gjorde idag.

Casper fick vara med på begravningen, alla andra barn var på skola och dagis. Här med Lotta och Cissi, en improviserad pianolektion.

Casper och Hugo letar efter katten Silvia

Varför Hugo inte fick vara med på begravningen? Se bild ovan.

Så här ser ju jag och Theo ut. Och om Theo hade varit gay, hade det kanske sett ut så här...?


En liten name dropping; Forne stadsministern Ingvar Karlsson och hans fru var med på begravningen.

Vi hörde tal från skådespelaren Helge Skoogs syster (som jag inte minns namnet på)

Måleriförbundets riksordförande höll ett fint tal om att allra käraste morfar, som själv var ordförande för Måleriförbundet innan honom, var den som såg till så att ingen målare skulle behöva arbeta med giftiga färgämnen, vilket skonade hela branschen från allvarliga och på sikt dödande skador, han sa också att min morfar aldrig bangade för att ifrågasätta beslutsfattare oavsett hur fina titlar de hade på visitkorten och det är den glöden, den drivkraften som har hjälpt fram så många viktiga förändringar i alla hans hjärtefrågor.
Stolt? Mer än ni anar.

Hoppas morfar var lika nöjd med sin begravning som alla vi andra. Kärlek.

Till er som älskar att titta på fina hus, ska jag ge ett riktigt bra tips, själv blir jag fast på den här sidan i flera timmar...

Det här är hans vision:


Ni förstår ju att jag aldrig kan tatuera mig nu.

Jo, ni hittar en dyngrak älg mitt i trädet!

 

...det här är ju helt hemskt, men det är för kul för att inte garva ihäl sig ändå, läs va fasen dom har skrivit:



Djurvänner och veggar och alla ni som bara äter fallfrukt- detta är alltså inte något ni behöver bli sura på mig för nu bara för att jag lägger upp denna bild. Jag är på er sida. Jag gillar både kanin och frukt som faller. Men man kan ändå skratta lite åt det…eller?

...så beror gäspningar på att kroppen behöver kyla ner hjärnan, så att den inte blir överhettad av alla smartiga tankar.



Sådant som man lär sig i en bilkö klockan 06.15 en vanlig onsdagsmorgon. Blir ni avundsjuka nu, jag menar eftersom att ni sjusovare missar så mycket viktig allmänbildande information? Klart ni inte blir, ni blir ju minst lika smarta av att läsa min blogg.

All kärlek!

Beyonce som nån slags desperat lyxhustru, jag älskar när musikvideor är gjorda med lite kul finess och ett snyggt tema, spana in;

Mina vänner hade med sig en underbar hund som jag förälskade mig i och tiggde och bad om att få behålla. Det fick jag inte. Hunden hette Alfons. Alfons betyder hallick på danska, bara en liten parentes.

 

 

Annika drack vin.

 

Mina minnen från kvällen;

 

Jag tror att vi åt efterrätt. Jag vet bestämt att vi drack vin.

 

Tydligen hällde jag inte upp chipsen i en skål. Gästerna fick gräva med handen i påsen, lite white trash party style.

 

Istället för att vara en god värdinna drack jag fyra glas vin. Dagen därpå drack jag fyra glas Treo. Sen tog jag hand om en inte helt frisk ettåring, vilket var en utmaning lika lång som ett maratonlopp.

...så tänker jag göra precis som vilken normal människa som helst gör, när man vet att man har gjort någon lite besviken. Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker låtsas som ingenting.

Precis som jag gör när jag missar min tid hos tandläkaren.

"Nej, jag har då sannerligen inte fått nån kallelse, ni måste ha ringt till fel patient...."

Och i mitt huvud vrålar samvetet; Fy faaen vad lågt, kunde du verkligen inte ha skrivit upp det i din almanacka?! Sitter du seriöst nu och äter gelehallon när du borde ligga med epidural i fläskläppen och bli karvad av... karvgrejen...?

Nåväl.

Så nu låtsas vi som om inget har hänt. Fast jag låtsas hellre att jag inte har bloggat för att jag har ett så spännande liv. HAHAHAHA!

Nej. Jag har bara inte haft lust.

Barntricket. När din otacksamma ettåring gallskriker för att pappa inte är hemma gör så här;

1) Stoppa i hörlurar i dina egna öron. Spela hög musik. För din egen skull alltså.

2) Gapa så stort du kan. Gärna så att dagens lunch blir synlig för den noggranne inspektören och TADAA!!! Ditt barn kommer att le igen.

Det är inte logiskt. Men det är å andra sidan inte helt logiskt att en märkesväska kostar mer än våran bil heller, så nu gapar ni som dårar så fort ni ser en skrikig unge.

Det här är ju ett väldigt bra tips, särskilt för er som ska flyga 12 timmar till Thailand i vinter och kanske får dras med gapiga barn i stolen bredvid. Gapa tillbaka bara. Eller söv ner dem för all del genom att läsa valfri årskrönika av Elisabeth Tarras Wahlberg...

Pöss!

Killen på posten krävde att jag skulle lämna mitt gamla körkort till honom, vilket jag absolut vägrade.

 

- Aldrig i livet, väste jag för att ingen annan skulle höra mig.

 

- Jo, det måste du.

 

- Du förstår inte, det här är en synnerligen ung glad och lycklig männsika, som just tagit körkort och har hela livet framför sig och som inte vet att det lurar en spermie runt hörnet som ska göra henne på smällen. Det här är mitt lyckliga jag!!!

 

- Ge mig körkortet nu.

 

Med ryckiga hetsiga suriga rörelser sliter jag fram mitt lyckliga jag som han mottager. Han tittar på körkortet, gör ett litet litet hål i det och lämnar tillbaka det.

 

Jag blir stum.

 

- Får jag... Men du sa ju... Ska jag bara gå nu då...?

 

- Ja, gå nu bara. Jag skulle bara göra ditt gamla körkort obrukbart. Suuuuuuck.

 

Så jag gick därigrån som den mest tragiska människa posten någonsin skådat, med mitt gamla lyckliga jag i fickan och en vag misstanke om att posten-killen eventuellt kommer att tjalla om det här mötet för sina kollegor.

 

Story of my life.

...den här svenska kvalitetsunderhållningen!



Och jag kan inte bestämma mig för vem av galningarna Agnes och Gunilla som förhöjer min måndag bäst.

Just nu leder Gunilla en aning, tack vare hennes raseri-anfall förra veckan, men Agnes kommer alltid raskt efter som en liten dark horse.


För er som ännu inte hunnit se multitalangen Agnes Nicole, här får ni ett klipp som jag starkt misstänker att Agnes Nicole klippt ihop själv och lagt ut, samt översatt så att även hennes amerikanska fans ska kunna njuta av henne.

Ser på nyheterna (vuxenpoäng) och ser hur de intervjuar en stackars sate till lärare.

Anledningen? Hon tjänar bara 27 000 i månaden. Snyft.

Vet ni vad jag är innerligt, innerligt trött på? Allt tjat om hur jobbigt det är att jobba som lärare.

Vaaaaad är det som är så jobbigt?

Att rätta treornas mattebok?

Att tvingas stå i gummistövlar på skolgården när det regnar?

Eller att ha 10 veckors betald semester varje år?

Och kom inte dragandes med den där gamla lögnen om att lärare jobbar 45 timmar i veckan. Vem faen jobbar inte 45 timmar i veckan.

Jag tror att det är oxjärparna som gör lärarna så bittra och arga. Sluta upp med det. Ta med matlåda istället och pigga på er lite.

Ingångslönen för en sjuksyrra har höjts till 22 000, där kan man tala om slitigt dygnet runt jobb, med pass som måste fyllas både julafton och nyår, och just det, sjuksyrror måste infinna sig på jobbet under sommaren trots att de har gjort sig "förtjänt" av sommarlov också.

Facket tycker att lärarna ska ha en snittlön på 36 000 kronor/månaden. HAHAHAHA.

Hur är det nu den går den där sången ni lärare sjunger med barnen? Önska önska runt i ring, önskan kostar ingenting...

Casper fyllde 8 år härom dagen. Han fick några plastbitar som tydligen leksaksaffärerna kan ta 200 kronor för, vilket gjorde mig irriterad på ett ytterst omoget sätt.

Sedan fick han en mobiltelefon, som han framförallt använder till att lyssna på musik i.

Han har ju inte så många att ringa till, förutom mamma och pappa, som då och då ringer av ren välgörenhet till honom för att han ska känna sig lite viktig. Hälften av gångerna trycker han iofs bort oss i sin iver över att det faktiskt ringer på riktigt, men, men.

Sen kommer vi till mitt och Theos lilla dilemma, som jag vann, trots att hela släkten protesterade högljutt.

 

I ett års tid har Casper tjatat om att han vill ta hål i öronen. Klasskompisarna har det, fräcka David Beckham fejk-diamanter i örsnibbarna och det är bara; Vill ha, vill ha, vill ha!!!

 

Theo vägrar. Hela släkten vägrar. Varpå jag, drämmer till med; Hade casper varit flicka hade det inte varit något snack om saken, då hade han fått ta hål, nu är han pojke och därför blir han diskriminerad?

 

Nä, just det. Så snart kommer Casper att ha självlysande örsnibbar, jag ska kolla om det finns reflexörhängen, så kanske svärmor kan mjukna en aning...

 

Gjorde vi rätt som lät honom ta hål? Tell me, tell me!

Jag och Jennifer alltså. Vi har färdats över berg och dalar, förbi Upplands Väsby, genom Uppsala och landat i....

....Gävle!!!

Ni: Vad gjorde ni där, vad gjorde ni där??

 

Jag: Dudes, va tror ni? Vi spenderade våra mäns surt fördärvade pengar, och vi tänkte oss inte för en enda gång! Jo, en gång, när vi såg den här skyltningen, men vi gick raskt vidare.

Lite oväntat hittade vi en röd tråd som löpte mellan alla skobutiker i fucking Gävle, nämligen, stripp-skor. Så grattis alla män i Gävle, ni kan njuta av erotiska skodon och era fruar av utsikten.

Nu kanske ni undrar varför vi åkte enda bort till så långt bort? Jo ni förstår...

...i ett mycket svagt ögonblick lovade min man att han skulle följa med sin vän Dick till Gävle för att glo på en traktor och ett tåg, tydligen en jättestor mässa dit underliga intresserade männsikor åker för att lyssna på motorer, äta delicato bollar och ha truck-kepsar på huvudet.

 

And so he did.

 

Theo: Vi hade iaf tur med vädret.

 

Nästa gång ska Theo tvinga Dick att följa med honom på tatureingsmässan. Eller kanske snusmässan. Eller kanske...

Eller blir det en klassiks taco-afton? På fredagar är det alltid tacos här hemma. Eller pizza, eller pannkakor ellert något annat kalorispäckat som ungarna tjatar till sig. Skulle vi servera lite lax på en fredag skulle barnen förutsätta att det var ett dåligt skämt. Sen skulle pappa få åka och köpa hamburgare.

 

 

Jag lyssnar, med en ängels tålamod, på när Casper läser ur sin läsbok. Boken handlar bland annat om den lilla pojken Palle och hans pappa.

Casper kämpar med att läsa alla bokstäver i rätt ordning, men just bokstaven P vänder sig gärna upp och ner vilket sätter min mammaroll på prov.

Casper: ...då ropar pappa, kom nu balle, så går vi.

(HAHAHAHAHA Gapskratt i mitt huvud)

Jag: (Med lugn samlad allvarlig mammamin) Hette han verkligen Balle?

Casper: Ja, det står här, kom nu balle...

Jag: Ja, om det står så, så är det ju så.

Casper fortsätter

Casper: ...Balle reser sig upp (FNISS) och springer till pappa.


Livet blir så mycket roligare med en åttaåring i huset.

Ja, jag vet, jag är till och med barnsligare än mina egna barn, jag borde skämmas, men jag har inte vett till att göra det.

Och självklart rättade jag till ballen till Palle, när jag bitit av mig tungan och kunde skärpa till mig, han kommer inte att bli retad imorgon.

Någon har kopierat hela Theos frieri till mig och lagt ut det på Youtube.

Nåja, ni som missade hur det gick till, kan ju se det här...


Och det här är allt ni behöver göra för att er älskade ska säga ja.

Att köra bil på morgonen i Stockholm är som att våga livet för en påse pantburkar. Man är inte värd ett skit på vägen.

Lastbilarna trycker en i röven, Volvoförarna gör narr av sina egna körkort, taxi-asen kör som drogade apor och så jag. Den enda som faktiskt har rätt att komma i tid till jobbet, är ju jag. Men det fattar ju inte dom andra bilisterna.

Först när du möter svenska homosapiens i bilen, så visar det sitt rätta jag. Svenskar är inte alls trevliga. De väser svärord, tutar och slår händerna på ratten för att uttrycka sitt djupa missnöje över att just du också måste åka till jobbet just idag.

Jag är så sjukt less på arga bilförare. Varför är ni så arga?

Må ni brinna i helvetet!!

Nej, det där tar jag tillbaka.

Må era bilar aldrig gå igenom besiktningen!!

...som har hamnat i min svarta bok. Hon jobbar som lapplisa. Eller slappfisa, om ni så önskar.

Hittills är det hon och Patrik Isacsson som finns i boken.



Jag parkerar snyggt, nåja innanför linjerna iaf, och köper en biljett på sunkparkeringen utanför Handelsbanken i Bromma. 20 kronor i timmen ska jag tvingas betala för det. Så rika är dom i Bromma. Jag pyntar 7 kronor och får stå i 18 minuter.

Som en lätt rulltig tiger i djungeln smyger hon fram i sin lätt urvuxna lapplisa overall. Sen punktmarkerar hon min bil Hon står och tittar på min biljett, tittar på klockan, tittar på min biljett, tittar på klockan. And so on.

Men jag ser henne. Brommaluder!

När det är två minuter kvar går jag lugnt fram till min bil, öppnar och hoppar in. Våra blickar möts. Hat.

Besvikelsen i hennes ögon. Förtreten i hennes krökta ciggläppar.

Victory, victory, victory!!!!

Jag har just stått gömd i köket och smygätit glass över diskhon.

När något av barnen kommer klampandes, har jag desperat kastat glassen i diskhon och sjasat iväg dem. Sen har jag fiskat upp mitt lilla glasspaket igen, som en annan uteliggare.

Officiellt gör jag så för att jag är en god mor som inte vill att mina barn ska få hål i tänderna.

I verkligheten, för att jag är en liten tjockis som inte är det minsta intresserad av att dela med mig av glassen.

Normalt beteende?

Icke.

Kusinen matar sitt lilla snorkelbär med puré. Så att han kan bli lika stor och stark som sin morfar.

Emma var där, med sig hade hon sin nyfödda lilla groda, Tyr. (Ni som är listiga begriper att det inte är bebben hon har i famnen som hon klämde ut förra veckan.)

Emma hade tvingat sina föräldrar att spara hennes gamla barnvagn. Både jag och miljöpartiet applåderar detta gröna initiativ. Och den rullade och gungade och Tyr sov som det stjärnbarn han är.

- Va? Vad skulle han heta sa du?

- Tyr.

- Tar det slut där? Bara så? Så kort?

- Ja, han ska heta Tyr.

Och det är så himla fint. Nästa pöjk får lov att heta Arn. Eller nåt annt fornnordiskt. Kanske Nor. Ja, så får det bli.

Inga kort på mig och Theo den här gången, vi var nämligen helt slut efter att ha jagat Hugo mellan kyrkbänkarna och väst hysch, så att det ekade enda upp till Jesus som dinglade lite smaklöst på korset. Tacky.

Här får ni en ledtråd till vad det lilla nydöpta barnet fick för namn. Förutom det på tårtan bidde det också namnen
Sienna Cecilia. Cecilia är ju så fint, kul att de valde ett nästan bortglömt namn.

Och här är hon, lilla Edith. Med pappa Henrik. Mamman fastnade aldrig på bild, hon for runt som ett yrväder och roddade kaffe och bullar, pratade finska och trugade i gästerna mer tårta.

Supermysig söndag hade vi iaf. Tack för det Henrik och Laura!

...till er och så funkar inte blåtanden, så inga bilder vill hoppa in i datorn.

Det här gör ju allting så mycket mer komplicerat. Jag hade ju väldigt viktiga saker att berätta för er. What to do?

Jag har gnuggat telefonen mot datorn. Jag har skakat om min mobil och fräst könsord. Jag har slagit på datorn. Jag har tryckt på guds alla knappar samtidigt och inte varit det minsta varsam och ja, jag har frågat en man. Ingenting hjälper.

Ni får helt enkelt vänta tills det löser sig.

Förklaring till "Generationen äldre": Blå tanden är den funktion som liksom mailar in bilderna från min mobil till min dator.

Förklaring till "Generation yngre": Ni skulle bara veta hur många gamlingar som hänger här inne på bloggen, varför då kan man fråga sig? Jo, för att det är här dom lär sig de livsviktiga fakta de inte kan få genom Dagens Nyheter.

Är starx på väg till mamma på middag, sedan, och det här kan låta lite eeeh... udda, så ska vi traska omkring på en äng och utföra nån slags ljus-ceremoni.

En vanlig dag med mamsen med andra ord. Lägger upp lite bilder på det senare.

För er coola människor som har ett liv utan barn trubbel kan jag tipsa om den här filmen, ryktet säger att den ska vara så rolig. Det ryktet har jag förstås hört av coola människor med märkeskläder och en piffig take away latte i handen.
Inte av uttröttade Lindexklädda småbarnsföräldrar med stripigt hår och omålade naglar vars enda önskan är att få gå och lägga sig tidigt och helst aldrig vakna igen.

Så alla ni som är coola, se den här på bio ikväll.

Ps: var vågade, gå på den sena föreställningen.

Fast Theo är på de godas sida. Det är nämligen alla som är klädda i vitt. Så ni behöver inte vara rädda.

 

Rädd för Theo blir ni först när det visar sig att han har glömt att köpa snus och ni är flera mil från en affär. Då kan ni börja se er om efter ett gömställe.

...jag kommer allt närmre en latmask-blogg facebook profil. Jag hinner ju aldrig skriva nu mera.

Har ni tröttnat? Vill ni tumma mig istället från och med nu?




Jag tror att jag börjar haja grejen nu. Facebook är till för dem som jobbar. Dom som är dödströtta, vars liv är vigda åt att tjäna stora pengar, åt stora företag.
Bloggar är till för dom som är mammalediga. Med betoning på lediga.

När jag kommer hem nu om dagarna är jag så sautikens trött i skallen att jag har svårt att minnas vad alla i familjen heter.

Rätt svar är: Casper, Lucas och Hugo.

Just det, jag är ju gift oxå. Med Theo. Och jag heter Anna. Och jag har ett jobb nu.

...denna förnedring:

Min man har lagt fram ingredienser och skrivit små lappar om hur jag ska gå till väga, exempel;

Lapp 1: Koka pasta

Lapp 2: Lägg smör i en stekpanna och häll i vitlöken i den.

Nä, det här behöver inte jag ta!

Kvällens målsättning: Sova hela natten.

Det låter kanske som ett skrytsamt sexliv, men ack så ni bedrar er. Det närmsta porr jag kommer är möjligen när jag skakar om Hugos vällingflaska för hårt så det sprutar ut lite kletig välling ur flaskan, mitt i natten.

Så i natt när Hugo vaknar ska jag spela död. Stendöd för att vara exakt.

Vi hör hur Hugo lever rövare på köksbordet. Klonk, klink klonk.

Vi springer i Baywatch slow motion ut i köket och ser med fasa hur Hugo står på bordet och (NNNNNEEEEEEJJJJJ!!!!!)  släcker ljuset i en tjusig bordslykta med Theos mobiltelefon.

Märkligt nog var Theo mer bekymrad över det faktum att hans mobil blivit doppad i rosa stearin och omöjlig att använda, än att hans älskade son lekte med eld.

Ja. ni kan ringa socialen nu. Vi är helt enkelt inte lämpliga som föräldrar.

Idag fick vi finbesök ifrån fina familjen Dannika från fina Solsidan.

 

Sedan några dagar tillbaka har ju min käke varit helpaj, jag kan knappt tugga någonting alls för det gör så jäffla ont och att skrika och gapa på barnen när de börjar jiddra med varann är inte att tänka på. Kort sagt, jag behöver kunna öppna munnen. Att skriva arga lappar till ohyfsade barn är föga effektivt i det här huset.

 

Så.

 

 

Snygg-Danne erbjuder sig att fixa min mun. Han är ju kiropraktor, den enda i sällskapet som är nykter och efter två glas vin börjar jag tycka att det är en riktigt bra idé.

 

Så pass bra att jag frivilligt lägger mig på våran improviserade sjukhusbrits. Dessutom lovar han dyrt och heligt att han inte ska knäcka min käke, eftersom att jag är på tok för vettskrämd. Låter ju tryggt eller hur.

 

Efter tio minuters tryckande och vridande gör han ett litet litet knyck, och jag känner hur hela munnen knakar till som en mindre kulspruta, RATATATATAAA!

 

Danne: Så där, då är du botad.

 

Jag: Men du lovade ju att inte knäcka?

 

Danne: HAHAHAHA! Det är sånt som alla vi kiropraktorer alltid lovar, annars skulle vi ju inte kunna bota någon nånstans. Nu är du botad.

 

Jag: Så allt pulande och masserande och trixande innan...?

 

Danne: Bara för att vagga in dig i falsk trygghet. Visst är det smart!

 

Jag: Slugt, slugt, slugt...

 

Och så här glad var jag sen, med min helt nyrenoverade mun.

 

Tusen tack Danne och ett stort grattis till dig Annika som har en så fingerfärdig man!

....kvävde ett gapskratt igår på vår kick off.

Super söt servetris försöker förklara kvällens höjdpunkter på menyn när en av killarna vill briljera (lätt dragen) med sin kunskap:

Han: Du är inte född i Stockholm va?

Hon: Nej.

Han: Trodde väl det, trodde väl det. Jag har ju själv varit en del på Island, så jag hör den där lite märkliga isländska dialekten bryta igenom liksom.

Hon: Eeeh, jag är född och uppvuxen på Gotland.

Fniss.

Troligtvis ja. Troligtvis.

 

Så förvänta era inga djupa och insiktsfulla analyser av omvärlden idag.

Eventuellt är det till mitt huvud Khadaffi och alla satans rebeller har flytt. Jag har hela Libyen innanför pannbenet idag. Utanför pannbenet har jag tre sjövilda ungar.

Nä, om man skulle passa på att försöka laga våran skrivare (HAHAHAHAHA) där något barn (ingen vill erkänna) har dragit ut alla sladdar och stoppat in dom helt andra makapärer. Jag känner kreativiteten riktigt flimra framför ögonen idag.


Nu går jag och lägger mig i fosterställning en liten stund.

En sån där dum grej som man gör. Lovar barnen att ikväll ska ni få vara uppe extra länge och se på Robinsson. Bara för att de var så himla mysiga på eftermiddagen. Bara för att man vill va en supercool mamma.

Och nu?

De har gjort varvet i hela vardagsrummet, härjat, gapat och retat gallfeber på oss.

Någon blir arg för att någon slår en ballong i huvudet på den andre. Någon skriker att han minsann ALDRIG ska förlåta sin brorsa för detta ballong-övergrepp. Någon skriker att han vill hoppa i sjön (barnens far) och absolut inga barn sitter stillsamt och ser på Robinsson.

Neeeej, har jag föreslagit detta? Var det jag som lovade det här? Why, God, why?!

...när jag inte jobbar, så drömmer jag att jag jobbar. Och det är jobbigt.

Inatt tänker jag ta ledigt.