Det är inte så lätt att träna med ett psykfall
Idag tränade jag, Carmen och Jennie igen, men idag tog vi ett avgörande beslut för vår framtida träning.
Jennies hund Tyson (mer känd som ADHD ) fick inte vara med. Han fick överhuvudtaget inte vara inne i huset den här gången. För att försäkra oss om att det lilla odjuret inte skulle kunna orsaka brevbäraren någon mer skada spände Jennie fast honom i en stålvajer (han käkar upp alla andra typer av koppel) som ger honom fyra meters frihet, det betyder att han fortfarande kan skrämma slag på skolbarn, pensionärer och brevbäraren när de går förbi, "Men han kan i alla fall inte skada någon ordentligt" som Jennie sa lättad efter att ha fäst ett slags obrutbart hänglås i halsbandet.
Förra gången for Tyson runt som som en guttaperka boll mellan mig och Jennie när vi tränade, han lade sig strategiskt under Jennie när hon skulle göra armhävningar, han sög på mina tår när vi skulle göra sit-ups, han tog sats från soffan och landade graciöst på Jennies rygg när vi stod på alla fyra och tränade häcken och han lade sig i min ansiktshöjd med rumpan och piskade mig i ansiktet med sin stenhårda svans när vi skulle göra becken-tilts. Så här höll lilla Adhd på i gott och väl en timme, som ett psykfall på rymmen med Jennie jagandes efter sig.
Uppskattningsvis är det därför Jennie går ner mer i vikt än mig, hon gör träningspasset och när Carmen Electra lutar sig fram mot kameran och säger att nu får man minsann dricka vatten i 30 sekunder, då fortsätter Jennie träningen genom att jaga byrackan runt i vardagsrummet, försöka bända loss honom från gardinerna för att i nästa stund kasta sig efter honom i soffan. Det är bara att lyfta på hatten, Jennie kommer tack vare sin hund att bli oeuppnåeligt vältränad.
