Skönheten, odjuret och en liten, liten fågel
Igår tvingade jag ut en hard working woman på lunch.
Lilla fröken Smilla och jag dundrade in på ett skitfint, om än så kostym business gubbigt Wärdshus, med barnvagn, våra påslagna mobiltelefoner, knallröda solbrillor och rasslande armband gjorde vi storstilad éntre hos affärsmännen. Vi passade inte in. Men det struntade vi blankt i när vi korsförhörde kyparen om exakt hur många ben vi skulle tvingas lirka ut ur strömmingen som vi ämnade beställa till lunch, men ack så outhärdligt jobbigt det verkade vara att ränsa fisk så det slutade med att vi tog kyckling med risotto istället. Det billigaste på menyn. Ha!
Vi kompleterar varann rätt bra, jag och Smilla. Jag är den svarta och hon är den vita, jag är oförskämd hon ursäktar å mina vägnar, jag är den elaka hon är den godhjärtade, jag får psykbryt hon är lugn, ja ni fattar. Så när den elfte fågeljäveln i ordningen sätter sig i trädet rakt ovanför mitt huvud och signalerar att
"Eeeej polarn, kom hiiiit, spana in losern nedanför, eeeej, vi bajsar på henne kvitter kvitter" då far jag upp som ett skott lika paranoid som en pundare på plattan och fäktar med armarna och fräser till lilla fröken Smilla att
"Jag hatar dom, hör du det, jag haaaatar fåglar!!!!" Då tittar hon oförstående på mig sen plutar hon med underläppen och ser ut som en ledsen hundvalp och säger.
"Nä, nu gjorde du pippifågeln ledsen, se så sorgset han flyger iväg." Ja, då har jag inget annat val än att få dåligt samvete.
Hihi, du vet att jag älskar dig trots att du inte älskar alla smådjur gumman...du har iallafall en tendens att göra mitt liv mycket roligare som den svarta i vårt förhållande ;-)Vem skulle annars lära mig alla förbjudna saker i livet...?!
