Annas Finaste

Någon har kopierat hela Theos frieri till mig och lagt ut det på Youtube.

Nåja, ni som missade hur det gick till, kan ju se det här...


Och det här är allt ni behöver göra för att er älskade ska säga ja.

Att köra bil på morgonen i Stockholm är som att våga livet för en påse pantburkar. Man är inte värd ett skit på vägen.

Lastbilarna trycker en i röven, Volvoförarna gör narr av sina egna körkort, taxi-asen kör som drogade apor och så jag. Den enda som faktiskt har rätt att komma i tid till jobbet, är ju jag. Men det fattar ju inte dom andra bilisterna.

Först när du möter svenska homosapiens i bilen, så visar det sitt rätta jag. Svenskar är inte alls trevliga. De väser svärord, tutar och slår händerna på ratten för att uttrycka sitt djupa missnöje över att just du också måste åka till jobbet just idag.

Jag är så sjukt less på arga bilförare. Varför är ni så arga?

Må ni brinna i helvetet!!

Nej, det där tar jag tillbaka.

Må era bilar aldrig gå igenom besiktningen!!

...som har hamnat i min svarta bok. Hon jobbar som lapplisa. Eller slappfisa, om ni så önskar.

Hittills är det hon och Patrik Isacsson som finns i boken.



Jag parkerar snyggt, nåja innanför linjerna iaf, och köper en biljett på sunkparkeringen utanför Handelsbanken i Bromma. 20 kronor i timmen ska jag tvingas betala för det. Så rika är dom i Bromma. Jag pyntar 7 kronor och får stå i 18 minuter.

Som en lätt rulltig tiger i djungeln smyger hon fram i sin lätt urvuxna lapplisa overall. Sen punktmarkerar hon min bil Hon står och tittar på min biljett, tittar på klockan, tittar på min biljett, tittar på klockan. And so on.

Men jag ser henne. Brommaluder!

När det är två minuter kvar går jag lugnt fram till min bil, öppnar och hoppar in. Våra blickar möts. Hat.

Besvikelsen i hennes ögon. Förtreten i hennes krökta ciggläppar.

Victory, victory, victory!!!!

Jag har just stått gömd i köket och smygätit glass över diskhon.

När något av barnen kommer klampandes, har jag desperat kastat glassen i diskhon och sjasat iväg dem. Sen har jag fiskat upp mitt lilla glasspaket igen, som en annan uteliggare.

Officiellt gör jag så för att jag är en god mor som inte vill att mina barn ska få hål i tänderna.

I verkligheten, för att jag är en liten tjockis som inte är det minsta intresserad av att dela med mig av glassen.

Normalt beteende?

Icke.

Kusinen matar sitt lilla snorkelbär med puré. Så att han kan bli lika stor och stark som sin morfar.

Emma var där, med sig hade hon sin nyfödda lilla groda, Tyr. (Ni som är listiga begriper att det inte är bebben hon har i famnen som hon klämde ut förra veckan.)

Emma hade tvingat sina föräldrar att spara hennes gamla barnvagn. Både jag och miljöpartiet applåderar detta gröna initiativ. Och den rullade och gungade och Tyr sov som det stjärnbarn han är.

- Va? Vad skulle han heta sa du?

- Tyr.

- Tar det slut där? Bara så? Så kort?

- Ja, han ska heta Tyr.

Och det är så himla fint. Nästa pöjk får lov att heta Arn. Eller nåt annt fornnordiskt. Kanske Nor. Ja, så får det bli.

Inga kort på mig och Theo den här gången, vi var nämligen helt slut efter att ha jagat Hugo mellan kyrkbänkarna och väst hysch, så att det ekade enda upp till Jesus som dinglade lite smaklöst på korset. Tacky.

Här får ni en ledtråd till vad det lilla nydöpta barnet fick för namn. Förutom det på tårtan bidde det också namnen
Sienna Cecilia. Cecilia är ju så fint, kul att de valde ett nästan bortglömt namn.

Och här är hon, lilla Edith. Med pappa Henrik. Mamman fastnade aldrig på bild, hon for runt som ett yrväder och roddade kaffe och bullar, pratade finska och trugade i gästerna mer tårta.

Supermysig söndag hade vi iaf. Tack för det Henrik och Laura!

...till er och så funkar inte blåtanden, så inga bilder vill hoppa in i datorn.

Det här gör ju allting så mycket mer komplicerat. Jag hade ju väldigt viktiga saker att berätta för er. What to do?

Jag har gnuggat telefonen mot datorn. Jag har skakat om min mobil och fräst könsord. Jag har slagit på datorn. Jag har tryckt på guds alla knappar samtidigt och inte varit det minsta varsam och ja, jag har frågat en man. Ingenting hjälper.

Ni får helt enkelt vänta tills det löser sig.

Förklaring till "Generationen äldre": Blå tanden är den funktion som liksom mailar in bilderna från min mobil till min dator.

Förklaring till "Generation yngre": Ni skulle bara veta hur många gamlingar som hänger här inne på bloggen, varför då kan man fråga sig? Jo, för att det är här dom lär sig de livsviktiga fakta de inte kan få genom Dagens Nyheter.

Är starx på väg till mamma på middag, sedan, och det här kan låta lite eeeh... udda, så ska vi traska omkring på en äng och utföra nån slags ljus-ceremoni.

En vanlig dag med mamsen med andra ord. Lägger upp lite bilder på det senare.

För er coola människor som har ett liv utan barn trubbel kan jag tipsa om den här filmen, ryktet säger att den ska vara så rolig. Det ryktet har jag förstås hört av coola människor med märkeskläder och en piffig take away latte i handen.
Inte av uttröttade Lindexklädda småbarnsföräldrar med stripigt hår och omålade naglar vars enda önskan är att få gå och lägga sig tidigt och helst aldrig vakna igen.

Så alla ni som är coola, se den här på bio ikväll.

Ps: var vågade, gå på den sena föreställningen.

Fast Theo är på de godas sida. Det är nämligen alla som är klädda i vitt. Så ni behöver inte vara rädda.

 

Rädd för Theo blir ni först när det visar sig att han har glömt att köpa snus och ni är flera mil från en affär. Då kan ni börja se er om efter ett gömställe.

...jag kommer allt närmre en latmask-blogg facebook profil. Jag hinner ju aldrig skriva nu mera.

Har ni tröttnat? Vill ni tumma mig istället från och med nu?




Jag tror att jag börjar haja grejen nu. Facebook är till för dem som jobbar. Dom som är dödströtta, vars liv är vigda åt att tjäna stora pengar, åt stora företag.
Bloggar är till för dom som är mammalediga. Med betoning på lediga.

När jag kommer hem nu om dagarna är jag så sautikens trött i skallen att jag har svårt att minnas vad alla i familjen heter.

Rätt svar är: Casper, Lucas och Hugo.

Just det, jag är ju gift oxå. Med Theo. Och jag heter Anna. Och jag har ett jobb nu.

...denna förnedring:

Min man har lagt fram ingredienser och skrivit små lappar om hur jag ska gå till väga, exempel;

Lapp 1: Koka pasta

Lapp 2: Lägg smör i en stekpanna och häll i vitlöken i den.

Nä, det här behöver inte jag ta!

Kvällens målsättning: Sova hela natten.

Det låter kanske som ett skrytsamt sexliv, men ack så ni bedrar er. Det närmsta porr jag kommer är möjligen när jag skakar om Hugos vällingflaska för hårt så det sprutar ut lite kletig välling ur flaskan, mitt i natten.

Så i natt när Hugo vaknar ska jag spela död. Stendöd för att vara exakt.

Vi hör hur Hugo lever rövare på köksbordet. Klonk, klink klonk.

Vi springer i Baywatch slow motion ut i köket och ser med fasa hur Hugo står på bordet och (NNNNNEEEEEEJJJJJ!!!!!)  släcker ljuset i en tjusig bordslykta med Theos mobiltelefon.

Märkligt nog var Theo mer bekymrad över det faktum att hans mobil blivit doppad i rosa stearin och omöjlig att använda, än att hans älskade son lekte med eld.

Ja. ni kan ringa socialen nu. Vi är helt enkelt inte lämpliga som föräldrar.

Idag fick vi finbesök ifrån fina familjen Dannika från fina Solsidan.

 

Sedan några dagar tillbaka har ju min käke varit helpaj, jag kan knappt tugga någonting alls för det gör så jäffla ont och att skrika och gapa på barnen när de börjar jiddra med varann är inte att tänka på. Kort sagt, jag behöver kunna öppna munnen. Att skriva arga lappar till ohyfsade barn är föga effektivt i det här huset.

 

Så.

 

 

Snygg-Danne erbjuder sig att fixa min mun. Han är ju kiropraktor, den enda i sällskapet som är nykter och efter två glas vin börjar jag tycka att det är en riktigt bra idé.

 

Så pass bra att jag frivilligt lägger mig på våran improviserade sjukhusbrits. Dessutom lovar han dyrt och heligt att han inte ska knäcka min käke, eftersom att jag är på tok för vettskrämd. Låter ju tryggt eller hur.

 

Efter tio minuters tryckande och vridande gör han ett litet litet knyck, och jag känner hur hela munnen knakar till som en mindre kulspruta, RATATATATAAA!

 

Danne: Så där, då är du botad.

 

Jag: Men du lovade ju att inte knäcka?

 

Danne: HAHAHAHA! Det är sånt som alla vi kiropraktorer alltid lovar, annars skulle vi ju inte kunna bota någon nånstans. Nu är du botad.

 

Jag: Så allt pulande och masserande och trixande innan...?

 

Danne: Bara för att vagga in dig i falsk trygghet. Visst är det smart!

 

Jag: Slugt, slugt, slugt...

 

Och så här glad var jag sen, med min helt nyrenoverade mun.

 

Tusen tack Danne och ett stort grattis till dig Annika som har en så fingerfärdig man!

....kvävde ett gapskratt igår på vår kick off.

Super söt servetris försöker förklara kvällens höjdpunkter på menyn när en av killarna vill briljera (lätt dragen) med sin kunskap:

Han: Du är inte född i Stockholm va?

Hon: Nej.

Han: Trodde väl det, trodde väl det. Jag har ju själv varit en del på Island, så jag hör den där lite märkliga isländska dialekten bryta igenom liksom.

Hon: Eeeh, jag är född och uppvuxen på Gotland.

Fniss.

Troligtvis ja. Troligtvis.

 

Så förvänta era inga djupa och insiktsfulla analyser av omvärlden idag.

Eventuellt är det till mitt huvud Khadaffi och alla satans rebeller har flytt. Jag har hela Libyen innanför pannbenet idag. Utanför pannbenet har jag tre sjövilda ungar.

Nä, om man skulle passa på att försöka laga våran skrivare (HAHAHAHAHA) där något barn (ingen vill erkänna) har dragit ut alla sladdar och stoppat in dom helt andra makapärer. Jag känner kreativiteten riktigt flimra framför ögonen idag.


Nu går jag och lägger mig i fosterställning en liten stund.