Annas Finaste

Jag är alltid en sån där dålig mamma som helst bara vill hämta Hugo och sedan pipa iväg hem direkt, men härom dagen när jag kom så satt Hugo och spelade spel och kunde inte slita sig. 

Antagligen lös min rastlöshet igenom, för jag vet liksom inte riktigt vad bra mammor gör när de är på dagis, jag vankar liksom lite av och an som ett fyllo på T-centralen.

 

Så.

 

En av fröknarna fick en idé och vänder sig mot mig och föreslår: Anna, vill inte du också göra handavtryck på tavlan där ute som ALLA andra föräldrar har gjort?

 

Jag: Handavtryck? Såna där fina färgglada som kräver att man målar med kletfärg på hela händerna och sedan pressar dem mot en vägg?

 

Fröken: Precis! Kom här så ska du få måla dina händer, du kan få välja färg själv!

 

Panik. Hjärtstillestånd. Sneglar mot Hugo och det där sabla spelet; Bli klar nån gång då unge!

 

Fröken: Men kom då, det här har ALLA andra föräldrar gjort.

 

Jag: Åhh, jag kan väl aldrig tro att precis alla...

 

Fröken: Jo, precis ALLA andra har gjort handavtryck, nu är det din tur. Varsågod!

 

Jag får en pensel och en palett med fyra färgkluttar.

 

Fröken: Det är bra om du riktigt gojsar in färgen i händerna, annars blir det inget bra, dränk handen i färg riktigt ordentligt!

Kill me now.

 

Ni vet en sån där känsla när man liksom svävar ovanför sin egen kropp och liksom ur ett fågelperspektiv ifrågasätter vad fasen man håller på med? Ni som har pruttat ljudligt vid ett konferensbord när chefen håller tal, förstår vad jag pratar om. Det här var ett sånt ögonblick.

 

Jag lät gul klet-rinnig färg ligga som en fet hinna på mina händer innan jag gick ut och gjorde high five med hand-avtrycks-tavlan. Jag log mot alla barnen hörde mig själv säga att: Oh så härligt färgen rinner! (What?!)

 

Men my God vad nöjd jag var efteråt. Värsta supermorsan!!!!