Annas Finaste

Det kom en dagisfröken springandes idag, jag hade precis satt in Hugo i bilen, vi skulle åka hem. 

 

För er som inte har barn kan jag avslöja att när en dagisfröken kommer springandes så kan man ge sig på att ens unga har hittat på jävelskap. Krossat en ruta, lekt doktor på ett väldigt grundligt vis eller hållit föredrag om vart bebisar egentligen kommer ifrån.

 

Så jag ser henne komma, och jag tänker; Skit oxå, nu tar jag Hugge och drar. 

 

Men det är försent.

 

Pang, där står hon och flåsar mig rakt i synen. Sedan hämtar hon sig och säger;

 

Tack och lov, det är ju du Anna! Vi trodde att du var nån random galning som spontant plockade med dig Hugo?!

 

Jag: Men jag ropade ju att jag skulle ta honom, och sedan vinkade vi ju till er allihop.

 

Hon: Jo, men vi fattade inte att det var du, du ser ju lite... eeeeh.... inte ut som vanligt.

 

Då kastar jag ett öga på min outfit. Kanske inte helt lyckad. Rosa mössa, svarta träningsbrallor, noppig fleecetröja toppade med Theos täckjacka i stl XL.

 

Jag ser ut som en uteliggare.

 

Den sorten som stjäl barn och sedan hoppar in i en (ironiskt nog) nytvättad bil.