Annas Finaste

Parmiddagar är det bästaste som finns ju

Nu har vi bokat upp hela helgen, love it, vi har så många kompisar som är duktiga på att laga mat och underhålla, så jag och Theo är snudd på beroende av parmiddagr. Utan att vara swingers.

 

Vi behöver se hur andras ungar välter ut läskglas på parketten och beter sig minde välartat, få den där vi-har-det-som-ni-känslan, ni hajar?

 

Men så händer det. 

Inte ofta, men ibland händer det.

 

Någon uppskattar inte vårt sällskap.

 

What?

 

Vi har bjudit in nya potentiella vänner, städat Hemnet-fint, tänt doftljus, kammat ungarna och köpt lite dyrare vin och skrattat HAHAHA! på ett härligt smittsamt sätt en hel kväll. 

Och så hör de inte av sig. De bjuder inte igen. Och jag står där alltid lika oförstående. Hur kan man inte vilja vara med oss, med mig? Hur störd är man om man inte uppskattar mitt sällskap?

Och där andra kanske slickar såren och tänker att de nya vännerna kanske hade andra vänner som de hellre vill vara med på helgerna så tänker jag vafalls!

 

Det finns en särskild plats i helvetet för par som snyltar middagar hos andra men som sedan glömmer att bjuda igen. 

 

 

Tja syrran! Kommer att recensera bidragen i kvällens melodi festival på fäjsbåken om ni har tid med att kolla vad jag tycker om låtarna. :)