Annas Finaste

I den första akten föds vi och går motvilligt till skolan, målar ögonen och börjar raka benen, meddelar våra lärare att deras lektioner är helt onödiga, för vi har stora planer att slå igenom som nästa stora rockstjärna, och kommer att tjäna bra mycket mer pengar än dem. Sen tar vi stuenten, och typ där går ridån ner. Första akten är slut.

 

I den andra akten inser vi att vi sannolikt inte kommer att frälsa tusentals fans med rock´n´roll, istället får vi ta ett jobb, i bästa fall nånting någorlunda kul med kanske nån trevlig kollega som luktar kaffe men som duger ändå. Vi gökar ihop några ungar, bor i radhus och svär över våra ungars nonchiga inställning till skolan och deras sabla rockstjärnedrömmar. Sen flyttar ungarna ut och nästa ridå går ner. Andra akten är slut.

 

Den tredje akten är speciell, det är den akten som alltid avslutas med döden.

Så man lever rätt bra i några år, kanske går en kurs i fotografi och börjar tjata sönder sin omgivning om barnbarn så att man äntligen ska få använda kameran och sedan en dag så bryter man lårbenshalsen och då vet man att nu börjar nedräkningen. En dag går man upp, läser dagens nyheter, konstaterar att inget nytt har hänt, vattnar blommorna och bestämmer sig för att nu räcker det. Poff, man lägger näsan i vädret och så var den tredje akten slut.

 

Ridå.

 

Jag ser fram emot det. Alltihop. När man lever så måste man ju acceptera villkoren liksom, därför får jag så ont i hjärtat när jag läser Christians blogg. 28 år och utan hopp till den tredje akten. Cansern sprider sig och nu ska hans liv ta slut. Vågar ni läsa?