Kommer hem med Hugo till...

..ett tomt hus. Det är helt knäpptyst och första timmen är det helt underbart. Sen längtar man ihjäl sig efter sin stora stökiga skrän-familj.

Jag kom plötsligt att tänka på hur tyst det var med bara en unge i huset. Jag kommer ihåg hur man gick nyförlöst med Casper, i den där smaklösa randiga rocken från förlossningen med ruffsigt hår och stirrig blick (som om man hade rymt från sin elchocksbehandling på plan 3) fylld av ångest för att ens bebis skulle börja skrika okontrollerat och oavsett hur långa ens tuttar var, så skulle man aldrig få tyst på honom.
Nu kan jag ine leva utan skrikiga ungar omkring mig.
Visst är det märkligt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här, så blir jag glad!!!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad har du på hjärtat min vän?:

Trackback
RSS 2.0