Annas Finaste

Hugo börjar äntligen pigga på sig, jag mår lite bättre, stora killarna klättrar på väggarna eftersom att de inte fått gå till skolan utifall att de skulle skicka Hugos rövarbaciller vidare.

 

Seriöst; Vi borde få årets barmhärtighets-medalj för den omtanken. Detsamma kan jag tyvärr inte säga om föräldrarna på Hugos dagis. Lätt efterblivna, hard-working-i-skitfula-kostymer-föräldrar-hoppas-att-ni-bränner-vid-gröten-på-julafton-idiotiska-mähän. 

 

Har ni en aning om hur det är att ha en liten pojke som kräks i 24 timmar och två stora som vrålar att de är uttråkade, medan man själv ligger där på händer och knän a lá 1800-tal och torkar spyor och tänker att det kunde vara värre - och vips så får man själv feber och en seg manlig förkylning som en liten bonus? Tack för den.

 

Men nu mår vi faktiskt bättre. Det märker ni väl på den glada tonen i det här inlägget?

 

Hugo är så söt, han har då och då tittat upp från sin lilla kräkhink och hoppfullt frågat: När jag har kräkts klart, kan jag få åka till dagis då?

 

Fet chans.