Annas Finaste

Jag har bara haft lite mycket att stå i på sistone.

 

Bland annat har jag sprungit Bellmansstafetten med jobbet.

 

Bellmanstafetten är, för er som inte vet, en enorm stafett där företag kan anmäla lag. Mitt jobb anmälde 3 lag, och jag sprang i ett av dem. Totalt var det ca 2500 lag som sprang och i varje lag deltar 5 löpare, så det var rätt gott om folk kan man säga.

 

Det här är ju prestige, inte bara inför dina arbetskolegor, utan också för dina konkurrerande fjantföretag som också springer. 

 

 

Först får man stå inklämd mellan långa löpare i ett moln av nervösa nödfisar som kläms iväg i rena förskräckelsen  inför detta lopp. När man ser sin lagkamrat komma inflåsande med stafettpinnen ska man flaxa med armarna och vråla dennes namn ihopp om att bli sedd. Sen gäller det att pila iväg med pinnen och som jag sprang!

 

Jag sprang, och sprang och när jag hade sprungit 3,2 km kom den första skylten upp; Du har nu sprungit 1 km.

 

Då lackade jag.

 

Aldrig i mitt liv har 5 km känts så jäffla segt, förvisso sprang jag om en del fetknoppar men det gladde mig föga.

 

Jag kom i mål, och vid det laget halucinerade jag så mycket om fontäner med rödvin, att jag kände mig lullig. 

 

Bästa tid i laget var 19:20, bästa tid bland tjejerna i vårt lag var 21:08, helt omänskligt bra, min tid var; 26:42. Inte fullt lika bra.