Jag ber Lucas strängligen att...
...städa sitt rum för det ser ut som ett stjärnornas krig. Om stjärnorna hade krigat med kritor och smutsiga kläder och bilar inhämtade från sandlådan vill säga.
Efter en minut kommer han tillbaka.
Lucas: Jag är klar nu.
Efter en minut kommer han tillbaka.
Lucas: Jag är klar nu.
Jag: Nä, du kan inte ens ha hunnit börja.
Lucas: Mäh, du har ju inte ens erbjudit dig att hjälpa till?! Ska jag behöva göra ALLTING själv?!
Han lommar iväg. Efter fyra minuter kommer han tillbaka mycket belåten, för nu ÄR han faktiskt klar. Så jag stegar in i pojkrummet som den sheriff jag helst vill att ungarna ska se mig som. Och det är fasen inte städat någonstans. Det hänger ju för fasiken byxor och tröjor som nån slags provisorisk gardin för fönstret. Nu lackar sheriffen till.
Då kastar sig Lucas ner på golvet och kvider med darrande hulk-röst;
" Nu är du allt bra orättvis mamma, du vet mycket väl att det bara är kvinnor som kan skilja på rena och smutsiga kläder!!!!"
Jag har misslyckats som mamma totalt. Totalt.
Kommentarer
Trackback
