Annas Finaste

Jag jobbar som säljare. Det finns en viktig regel när man vill nå toppen som säljare; Acceptera aldrig ett NEJ!

Så när min kund idag inte alls ville vara min kund idag, så gjorde jag det briljanta genidraget att tränga mig på ändå. Jag beslöt mig slugt för att tvinga kunden att titta på våra produkter som vi har i vad vår chef kallar för katalog, men som vi andra kallar för as tjocka som psalmböcker.

En sån skulle min ovilliga kund få i brevlådan.

För att kunna lämna den i brevlådan var jag tvungen att stå och vänta i snålblåsten utanför hyreshuset tills nån socialbidragsfri granne behagade stiga ut genom porten som var belagd med portkod. Efter bara 25 minuter steg en snubbe ut i mysbrallor och jag gled mycket diskret in.

Jag hittade kundens adress och såg till min förtvivlan att hans brevlåda var så snålt tilltagen att det liksom uppenbart inte skulle gå.

Hell! Allting går om man vill.

Våra små kataloger är stora som Ellos-katalogen, dem kunde jag pytsa in en i taget. Jag hörde hur det dunsade där inne när mina kataloger landade på tamburmattan.

Den sista boken blev en kamp på liv oh död.

Den gick precis in i hålet innan den kilades fast totalt.

Jag kämpade i tre panikslagna minuter med svetten i synen och den obehagliga tanken att min kund kanske fortfarande var kvar hemma i lägenheten.

Jag mådde illa. Pressade som om det handlade om barnafödande, vilket inte är en helt orimlig jämnförelse.

När jag hade fått in halva boken var det försent att ångra sig. Boken stod med halvfjong rakt ut ur brevinkastet, två grannar hade passerat mig och sneglat på mitt torrjuckande mot boken i brevlådan.

Då hör jag steg inifrån lägenheten.

Nu dör jag.

Så drog jag in boken på ren panik-vilja, donk, sen sprang jag.

Så mina vänner agerar ett säljproffs av rang.