Ett stillsamt besök hos doktorn
Det gick lite så där imorse på vårdcentralen kan man säga.
Jag skulle lämna blodprov för att bevisa att jag är tillräckligt frisk för att opereras. Jag gick på Drop in tiden och blev sittandes i väntrummet i tio långa minuter omringad av halvdöda tanter med Hugo i knät.
När tio minuter hade gått så tröttnade Hugo helt på detta. Han ål-juck-kastade-sig ner på golvet, kröp över alla tanternas fötter, jollrade som en papigoja på kokain och tog toner så höga att till och med gammeltanten längst inne i hörnet (som jag trodde var död eller djupt nersövd) lyfte blicken från golvet. Han ställde sig upp och rev och slet i allas tidningar, han rev ner en blomkruka och han försökte smita in med en doktor och förvånad gamling i ett rum.
När 50 minuter hade gått höll jag på att få en psykos. Jag var svettig, generad och grymt irriterad på alla dessa kärringar som skulle nypa Hugo i kinderna och uppmuntra hans vandalism, mördarblicken gick dock till tanten med aningens ljusblått hår som klämkäkt uttalade orden;
Hur f-n hjälper det mig nu?! Ville jag skrika i hennes höraparat, men jag behärskade mig. Jag är ju trots allt vuxen. Typ.
Inne hos doktorn fortsatte showen;
Jag: Sätt sprutan i vilken ven som helst, men du måste skynda dig innan han... (BRAAAAAK!!) ...har sönder fler saker nu.
Doktorn: Okej, vi gör det stående, om du motar bort honom med benet och har vänsterarmen fri... (BRAAAAK!!) ...skitsamma, jag bara kör nu!
Just som hon körde sprutan i armen rykte jag till i ett försök att hejda Hugo från att äta upp fler plåster i från sopkorgen, vilket resulterade i vidrig pulserande smärta.
Fråga: Vad betalar vi alla skattepengar till? Är det för mycket begärt att varje vårdcentral inreder ett litet ofarligt lekrum där man kan låsa in sina galna ungar?
Jag skulle lämna blodprov för att bevisa att jag är tillräckligt frisk för att opereras. Jag gick på Drop in tiden och blev sittandes i väntrummet i tio långa minuter omringad av halvdöda tanter med Hugo i knät.
När tio minuter hade gått så tröttnade Hugo helt på detta. Han ål-juck-kastade-sig ner på golvet, kröp över alla tanternas fötter, jollrade som en papigoja på kokain och tog toner så höga att till och med gammeltanten längst inne i hörnet (som jag trodde var död eller djupt nersövd) lyfte blicken från golvet. Han ställde sig upp och rev och slet i allas tidningar, han rev ner en blomkruka och han försökte smita in med en doktor och förvånad gamling i ett rum.
När 50 minuter hade gått höll jag på att få en psykos. Jag var svettig, generad och grymt irriterad på alla dessa kärringar som skulle nypa Hugo i kinderna och uppmuntra hans vandalism, mördarblicken gick dock till tanten med aningens ljusblått hår som klämkäkt uttalade orden;
"Och innan du vet ordet av har han flyttat hemifrån, hå hå ja ja"
Hur f-n hjälper det mig nu?! Ville jag skrika i hennes höraparat, men jag behärskade mig. Jag är ju trots allt vuxen. Typ.
Inne hos doktorn fortsatte showen;
Jag: Sätt sprutan i vilken ven som helst, men du måste skynda dig innan han... (BRAAAAAK!!) ...har sönder fler saker nu.
Doktorn: Okej, vi gör det stående, om du motar bort honom med benet och har vänsterarmen fri... (BRAAAAK!!) ...skitsamma, jag bara kör nu!
Just som hon körde sprutan i armen rykte jag till i ett försök att hejda Hugo från att äta upp fler plåster i från sopkorgen, vilket resulterade i vidrig pulserande smärta.
Fråga: Vad betalar vi alla skattepengar till? Är det för mycket begärt att varje vårdcentral inreder ett litet ofarligt lekrum där man kan låsa in sina galna ungar?
Kommentarer
Trackback
