Nej, vad gjorde jag nu?!
Som den goda mor jag är knallade jag över till Caspers nya flickväns pappa idag, för att presentera mig. Borde man ju klara av utan pinsamheter, eller hur. Men icke.
Jag: Hej, det är jag som är Caspers mamma, Anna. Vad roligt våra barn verkar ha tillsammans. Jo jag tänkte att jag skulle fixa lunch om en stund, så...
Pappan: Lunch!!! Gud vad trevligt, ja det börjar ju kurra lite...
Paniiiiik. Neeej, han tror att jag vill bjuda på lunch. Nu dör jag. Fy sautiken. Vad tror han, att vi ska dejta varann över snabbmakaroner med en skock ungar som yr genom huset höga på glass? Fet chans!
Jag: Eeeeh, alltså, om du, host-harkel-svälj-svälj vill vara så snäll och skicka över ungarna när du tröttnar på dom, så kirrar jag lunch åt dom. Barnen.
Pappan: Eeeeh, ja, jo, såklart. Såklart att jag kan. Såklart. Det behövs ju... ätas...
Bra gjort Anna. High five på den.
