Jag vet inte hur det gick till...
...men hemma hos mormor fick barnen singla slant om vad de ville göra idag.
Lucas ville åka till ett lekland och Casper ville åka och bowla. Casper vann slantkastet med klave vilket alltså betydde att vi skulle bowla.
Och likt förbannat slutade det med att vi klämde in ett lekland också. Why??!
Leklandet var som en lång utdragen mardröm som aldrig ville ta slut.
Hundratals barn som skrek, hög musik, föräldrar i mjukisbyxor och sur personal.
När en tjurig gammal kärring i nitton årsåldern, som hade oturen att jobba där, dök upp från ingenstans och skällde på mig och mamma för att vi behållit skorna på TROTS ATT DET STÅR PÅ SKYLTEN ATT DET ÄR TOTALT SKOFÖRBUD!!! Hör jag min mamma lugnt säga med sin lenaste röst;
-Det är lugnt, jag skulle också vara sur och bitter om jag tvingades jobba här.
HaHaHa!
På väg till nästa aktivitet, än är jag glad...
Så fort det gick bra för Lucas tjöt han i nyllet på oss; Haha, jag leeeeeder över dig!
Så fort det gick dåligt ville han åka hem. Då hatade han att bowla. Då skulle han minsann aldrig mer, ALDRIG någonsin bowla för att det är sååå töntigt.
And so on.
Mamma var grym. Anledningen; Hon krävde att rännorna alltid skulle fällas upp innan hon behagade rulla iväg ett klot. När jag påpekade att uppfällda rännor främst är till för barn under 10 år, pekade hon ut en stackars pappa och sa högt och tydligt; Ånej! Vuxna män bowlar visst också med handikapprännor!
Jag undrar om hans manlighet går att återfinna vid receptionen i korgen "Borttappat & Hittat"
Hugo är säkert med om några år, tills dess övade han sig på att krama kloten.
Casper vann. När vi lämnade Heron City var jag så slut en trebarnsmamma bara kan vara. Då åkte vi hem till min mamma och käkade hemrullade köttbullar och potäter. Supergott. Nu ett glas rövin senare känner jag att min hjärna börjar återhämta sig efter den höga ljudnivån.
Ja. Jag börjar bli gammal.
