Annas Finaste

Hugo har gått runt här hemma och gnytt och gnällt. Han verkar vara irriterad på allt och alla.

Han har stått och kastat ner leksaker i vårt sovrum (vi sover där nere i källaren nu eftersom att våra barn har roffat de fina sovrummen på markplanet och även takvåningen är nu ockuperad av lego, kritor och fotbollsbenskydd).

Så.

Med mycket stor möda släpade han ut en gigantisk gosedjurskanin. Han kämpade i tio hystriska minuter med att ömsom försöka kasta kaninen över den lilla barnsäkra grinden och ömsom vråla ut sin ilska så att tårarna sprutarde.

Tillslut lyckades han pressa ut kaninen genom spjälorna på grinden.

Med all kraft en ettåring nånsin kan uppbringa tryckte han sedan iväg kaninjäveln med full fart med handen, varpå han själv vacklar till och slår huvudet i grinden, sedan fejk-ramlar han baklänges, lägger sig och stortjuter och tittar mycket förebrående på mig.

Seriöst. Varför beskyller alla karlar alltid kvinnorna för deras egen klantighet?