Annas Finaste

Vi hade bjudit in grannarna och deras los kiddos på middag igår. Vi skulle grilla. Såklart. Theo får en halvtimme innan middagen en snilleblixt och börjar tvätta Barbiebilen, han lämnar mig med stripigt borde gått till frissan för länge sen hår, städning och en gallskrikande bebis, samt två slöa slashasar i soffan som heter Casper och Lucas.

Så jag far runt, lockar håret, städar, piffar soffkuddar, ser till min fasa att Theo lämnat en skål med oidentifierbar sörja mitt på diskbänken, ingen fara, häller ut den i slasken, snyter Hugo och hör ett hysteriskt skrik inne från köket.


- Anna, vart har du gjort av marinaden!!!???

Panik. Hjärtstillestånd. Svett under pattarna.

- Öhh... Den som låg i skålen...?

- Vart är den, vart är den?! Nu kommer dom ju snart, ta fram den genast! Ylar Theo.

Skit oxå. Jävlansjäkeljunkskit.

- Alltså. (Svälj, darr) Jag hällde nog ut den. I slasken. Typ....

Theo blir vit i ansiktet. Jag ser hur han försöker ta in detta ofattbara. Denna chock kommer lägga sig sent, om ens någonsin.

Sen går jag ut med barnen. För jag finner inte språket som Theo vrålade av irritation till våra köksredskap, fem minuter innan gästerna kommer, som lämpligt för barn under arton år.

Två öl senare har Theo fått tillbaka färgen i ansiktet och vispat ihop ny mariand och vi kan låtsas som om köttet är precis så gott som Theo tänkte sig det från början.

Och det var det faktiskt.