Annas Finaste

Vi var hemma hos våra kompisar Charlotte och Andreas i helgen, supermysigt, deras ungar är lika galna som våra så man slipper ju skämmas när de river runt i deras nyköpta hus. Andreas berättade för mig om den skam hans jobbarkompis fått uppleva hos veterinären för nån vecka sen.

Det var så att Andreas kompis (eventuellt den ende som fortfarande) äger en undulat.
Kommer ni ihåg undulaterna? Nä, jag tänkte väl det, det var ett populärt husdjur 1989, man skulle helst ha en blå och en grön eller gul, för de gillar att tjattra med varann, de satt i sina burar och beundrade sig själva i spegeln och var allmänt långtråkiga, därför dog de ut tillsammans med axelvaddarna redan i början av 90-talet.

Nu hade iaf den här kompisen upptäkt att undulaten hade cancer. Han svullnade upp och blev dubbelt så stor som sin störiga undulat-polare, och det var med ett tungt hjärta som denne vän åkte till veterinären med sin kvarleva från 80-talet. Väl inne hos veterinären gör de en fasansfull upptäkt:

så här ser en normal undulat ut ...             och så här ska de inte se ut...

Veterinären: Den här fågeln är inte sjuk...

Andreas undulat-kompis: Inte??? Men, du ser ju hur han ser ut..?

Veterinären: Det är för att han är fet, dumskalle. En undulat ska väga ca 45g den här fågeln väger över 70g, vad har du gjort med honom egentligen, matat honom med svärmor?!

Så Andreas undulatkompis fick ta sin gravt överviktiga fågel och åka hem. Numera går den här lilla pippin på strikt diet. Tänk va, snart får vi även ställa undulater till den där tjockisoperationen där dom minskar magsäcken. Tragiskt...