Annas Finaste

Idag har jag träffat min vän Annika inne i stan. Vi gick runt på NK, Annika provade svindyra kläder som jag avrådde henne från att köpa till de sura butiksbiträdenas förtret.

Skor som Annikas fötter gillade....

Sen fick vi traska hela vägen från Nk bort till Sturegallerian för att få någon lunch. Varför ska promt alla bli hungriga klockan 12.00, helt värdelöst, fanns inte ett bord någonstans.

Tillslut hittade vi ett café som hade ett bord ledigt. Ett. Naturligtvis låg det längst in, Annika gled smidigt igenom folkhavet av kostym-nissar och hippa kändisar, stylade nittonåringar som snart hoppas bli kända och ett gäng anorektiker som satt och petade runt maten på tallriken.

Sen var det min tur, fotbollsmorsan med barnvagn och några klädsamma extra kilon på häcken. Jag fick vänligt be två Hugo Boss kostymer att lyfta lite på sitt bord så att jag kunde komma förbi med barnvagnen. De såg både förvånade, äcklade och illa berörda ut, men lydde då de såg svetten börja pärla sig på min panna.

Det ser lite grann ut som om jag just har kidnappat det här barnet, lite ondeskefull psykopat över mig...

Det tog en hel tupplur samt matning av Hugo innan Annika kom fram till kassan och fick beställa, vid det laget var hon så upprörd att hon glömde att köpa dricka, vilket gjorde henne om möjligt ännu mer upprörd, vilket resulterade i att hon krävde att få godkänna alla bilder som jag fotade, vilket i sin tur resulterade i att alla bilder som ni ser här antingen är bra på Annika eller så ser hon smal ut (såna fick jag oxå lägga upp) men bilderna på mig som Annika var vänlig nog att ta, ser lite grann ut som fylletant möter odjuret...

...medan Annika förstås ser strålande vacker ut (eller smal) på varenda bild...