Plötsligt få man psykbryt
Hon fick klättra in i bilen, för när jag ska åka till stranden med mina huliganungar så krävs det en 10 dagars semesterpackning, filtar, blöjor, kylväskor, uppblåsbara elefanter, badshorts, reservshorts om man råkar bajsa på sig lite, barnvagn, snorkel och minst 28 handdukar. Minst.
Allt var frid och fröjd enda tills Casper ruttnade totalt, han var för stor för hink och spade, han ville minsann spela tv-spel, jaha, tv-spel, det enda elitmamman inte hade tagit med sig, jag tänkte ju aldrig så långt men nästa badutflykt mitt lilla I-lands-barn, då ska mamma naturligtvis kånka med sig en 28 tums tjock TV, just in case att någon stackars brattig unge vill spela lite nintendo. Jag gav honom mobilen och Casper spelade nåt fotbollsspel och höll äntligen tyst. I hela två minuter, sen började gnället igen.
Spelarna fattade inte vart dom skulle, Caspers "Förbannade idiot lag gör bara självmål hela tiden, satans jävla skitspel, jag hatar den här telefonen fattarru?!!!"
Men då blev det fart på lilla mamman. Jag fullkomligt flög upp ur min lilla Ica Maxi solstol och fräste att nu minsann var det färdigspelat, sen härjade jag upp stackars Maja, som tvingades avsluta sin solning till förmån för att samla upp badleksaker, kasta skräp i papperskorgen, leta rätt på Lucas sandaler och dra barnvagnen till bilen.
Så här upplevdes jag nog av omgivningen
Nu var det nog! Jag gick inte till bilen, jag liksom marscherade sådär bestämt så att söta tanter flyttar på sig i ren förskräckelse. Jag ska fråga Maja om det rann fradga ur munnen på mig. Det kändes så.
Rätt skönt faktiskt, dom där plötsliga psykbryten rensar upp ordentligt. Bless you!
