Nä, det där sa jag väl aldrig... högt?
Idag var jag på ett väldigt viktigt möte, ett sånt där möte som kräver att man är skärpt fokuserad och vuxen. Naturligtvis kunde jag inte bete mig.
Har ni nån gång peppat er minutrarna innan ett viktigt möte, typ en jobbintervju eller ett businessmöte som kan göra en stor skillnad för ens företag och en själv. Ett möte som bara måste gå bra, och då två sekunder innan man går in, så tycker man plötsligt att allt är hysteriskt roligt, man vill gapskratta åt de fula gardinerna, man kommer på tråkiga Norge-historier som helt plötsligt i ens huvud får en ny humoristisk nivå och de fula orden hopar sig och lägger sig längst ut på tungspetsen, redo att hoppa ur munnen.
Jag satt i ett fantastiskt hus och drack kaffe (jag dricker inte kaffe, tycker att det är skitäckligt) som jag gör när jag vill verka normalbegåvad och vuxen, endast viktiga människor förärat.
Jag nickade, hängde med i vårt viktiga samtal som i allra högsta grad rör min framtid. Och varje gång jag skulle öppna munnen för att ge snabba inputs, spikraka kommentarer och verka smart var det enda vettiga ord jag ville säga, eller snarare skrika; Kamel-balle!
- Jag skulle vilja höra dina tankar angående detta.
- Absolut (Nä nu måste jag säga Kamel-balle, jag bara måste få ur mig det!!!) jag skulle sannolikt i enlighet med (Kamel-Balle, Kamel-Balle!!!) dina förslag...
Och så där höll jag på hela mötet. Två gånger stannade jag upp i en mening bara för att försäkra mig om att det lilla ordet inte slunkit ut, typ, nä det där sa jag väl inte högt?!
Jag behöver hjälp. Egentligen skulle jag vilja dra det ett steg längre och helt omyndigförklara mig själv. men det skulle bli så jobbigt för Theo att gå på alla möten i mitt ställe. Jag väntar med spänning på att bli vuxen, eller är det så här, satt mannen jag hade möte med och tänkte på samma sak?
Nu vill ni allt veta vad mötet handlade om va? I´ll never tell...
Har ni nån gång peppat er minutrarna innan ett viktigt möte, typ en jobbintervju eller ett businessmöte som kan göra en stor skillnad för ens företag och en själv. Ett möte som bara måste gå bra, och då två sekunder innan man går in, så tycker man plötsligt att allt är hysteriskt roligt, man vill gapskratta åt de fula gardinerna, man kommer på tråkiga Norge-historier som helt plötsligt i ens huvud får en ny humoristisk nivå och de fula orden hopar sig och lägger sig längst ut på tungspetsen, redo att hoppa ur munnen.
Jag satt i ett fantastiskt hus och drack kaffe (jag dricker inte kaffe, tycker att det är skitäckligt) som jag gör när jag vill verka normalbegåvad och vuxen, endast viktiga människor förärat.
Jag nickade, hängde med i vårt viktiga samtal som i allra högsta grad rör min framtid. Och varje gång jag skulle öppna munnen för att ge snabba inputs, spikraka kommentarer och verka smart var det enda vettiga ord jag ville säga, eller snarare skrika; Kamel-balle!
- Jag skulle vilja höra dina tankar angående detta.
- Absolut (Nä nu måste jag säga Kamel-balle, jag bara måste få ur mig det!!!) jag skulle sannolikt i enlighet med (Kamel-Balle, Kamel-Balle!!!) dina förslag...
Och så där höll jag på hela mötet. Två gånger stannade jag upp i en mening bara för att försäkra mig om att det lilla ordet inte slunkit ut, typ, nä det där sa jag väl inte högt?!
Jag behöver hjälp. Egentligen skulle jag vilja dra det ett steg längre och helt omyndigförklara mig själv. men det skulle bli så jobbigt för Theo att gå på alla möten i mitt ställe. Jag väntar med spänning på att bli vuxen, eller är det så här, satt mannen jag hade möte med och tänkte på samma sak?
Nu vill ni allt veta vad mötet handlade om va? I´ll never tell...
Kommentarer
Trackback
