Annas Finaste

Jag har så ont att jag knappt kan trycka ner tangenterna, det liksom ilar i fingrarna i benen, ryggen känns lika stel som på en gammal farbror och blåmärkena hopar sig.

Jag har fått stryk. Av en snubbe som tränar med landslaget i kickboxning. Två ledord idag; Jävla Annika.

Annika tyckte att det skulle vara roligt om vi gjorde något tillsammans. Typ tränade, brände lite kalorier och umgicks på ett mer enkelt sätt. Kanske i en boxningsring, låter inte det fantastiskt? Men självklart ville jag ju följa med på det.

Redan när vi kom in genom dörren till denna lilla pitoreska svettosande lokal började jag ana oråd. Ett gäng grottmänniskor stod innanför dörren och lyfte 150 kg var och blängde ursinningt på varandras groteskt bestialiskt stora muskler. Jag var rädd.

Sen började träningen. Ett gäng supertränade killar i 35 års åldern, Annika med sin otäcka vinnarskalle som bara är programerad att döda allt hon ser, och så jag. Lilla tönten Anna.

Efter första ronden var jag inte rädd längre. Jag var chockad. En av galningarna i 100 kilos klassen stönade nåt märkligt på finska varje gång han spöade skiten ur en gigantisk boxsäck, Pisch, Pasch, Posch, Pusch!!! Vrålade han så att mina knän började skaka och underläppen darra. Annika flög på boxsäcken (som jag väntades hålla fast) som en pitbullterrier med galna kosjukan. Jag ville kräkas. Därefter följde en lång rad av förnedrande övningar, där allt fusk uppdagades och ropades ut till den övriga gruppen "Anna sitter inte exakt i 90 grader med benen" "Anna sparkar inte motståndaren tillräckligt hårt i huvudet som man ska" nähä, det kanske jag inte gjorde men jävlar vad jag led ändå.

Allting avslutades med två mål. Sen blev jag benådad av Annika att gå. Nu till frågan som ni alla säkert undrar över. Kommer Annika att få något julkort i år? Icke!!