Annas Finaste

Igår var vi på stranden med familjen Wiklander. Som vanligt fick Pontus komma och möta oss eftersom att vi aldrig riktigt tycks hitta rätt, och när han ändå var där och mötte upp verkade det rimligt att han fick bära större delen av familjen Taikons packning till stranden.

När vi slagit upp vårt tattarläger på stranden, däckat i varsin solstol och ignorerat när ungarna sprang och skvätte sand på de andra besökarna blev plötsligt Theo hungrig. Han är lite som Hugo när han blir hungrig. Vill ha mat, NU!!!!! Så han och barnen försvann bakom en kulle i jakten på en kiorre, och alla närvarande på stranden kunde andas ut en stund.

 

Strandraggaren Pontus i en klassiks, jag-har-varit-ute-och-vandrat-i-öknen-pose

Sara i en mycket, mycket klädsam utstyrsel...

Det var supermysigt, jag till och med lät fru Wiklander övertala mig om att doppa mig i havet, vilket gick över förväntan, jag plaskade runt ett bra tag och motstod frestelsen att kissa bland vågorna.

Det blåste pelikan hela tiden, men vi var såhär glada ändå. Theo piggade också på sig efter det att han fått i sig mat.

Hoppas ni andra hade en fin dag!