Annas Finaste

Idag såg jag en dear vän på ICA Maxi. 

Eller först såg jag hennes barn, sen såg jag hennes andra barn, sen såg jag hennes tredje barn, så då började jag leta efter henne. Problemet var att jag stod näst längst fram i kassan långt bort som satan, ICA Maxi i Haninge är lika stort som Danmark ungefär, så jag vinkade.

 

Hon såg mig inte.

 

Så då vinkade jag ännu lite mer.

 

Hon såg mig inte då heller.

 

Då greps jag av panik; Herre gud, här ser jag min polare på en hel evighet och så ska jag inte få säga hej till henne?!

 

Utan att tänka mig för börjar jag vinka hysteriskt mycket mot henne, hon har nu vänt sig om och ser mig inte alls, hon var som en liten krullhårig prick, om ni fattar.

 

Så där ställer jag mig och flaxar med armarna och flänger med överkroppen.

Kön bakom mig backar så smått besvärat bakåt, kassörskan ser ut som ett frågetecken. Då känner jag att jag måste förklara mig.

 

- Jag ska bara säga hej till min kompis där borta, förstår ni. Hon ser mig nog när som helst nu.

 

Kassörskan nickar ansträngt vänligt.

 

- Vi gick i samma klass en gång i tiden förstår du, det är hon som står där längst bort i hörnet. Nej, alltså, där, borta vid... nu går hon förbi chipsen, nu går hon mot frukten, nu går hon... JEANETTE!!!! HÄR BORTA!!! 

 

- Om du bara tar och lägger upp dina varor så kan du leta efter din lille vän hur mycket du vill sen. Säger kassörskan käckt, utan en tillstymmelse till tilltro att den här galningen framför henne är socialt kompetent nog att ha en vän.

 

Awkward...