Jag är rädd...

...för gatumusikanter. Det låter inte klokt, men så är det. Hear me out;


Gatumusikanter är lika obehagliga som lapplisor och Sverigedemokrter, man ser dem inte förrän det är försent, och då är skadan redan skedd och man måste face:a dom.


De står alltid och spelar med något ledsamt och bedjande i blicken, dom liksom vill att man ska känna sig skyldig att pynta dom för någonting man absolut inte har bett om. Sen är det hela grejen med deras kläder, typ, jag är fattig, men istället för att sälja knark så står jag här med min förbannade fiol och spelar tills fingrarna blöder ELLER tills nån, antagligen jag själv, förbarmar sig över dem och betalar för elendet.


Usch, det finns ingen hejd på den fräckhet dessa musikaliska sabotörer uppvisar för oss stackare som bara vill passera. Dessutom är jag ganska säker på att dom inte är så fattiga, det är bara en del i deras lömska spel, flera av dem har ju tex cd skivor som de försöker kränga på en om man går för nära, och jag tänker, har dom råd att boka musikstudio har de antagligen råd att köpa förnödenheter också...

Numera är jag så rädd, att jag inte ängre vågar vistas på T-Centralen, rena ormgropen för gatumusikanter. Sluta terra mig med din stråke, jag får panik!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här, så blir jag glad!!!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Vad har du på hjärtat min vän?:

Trackback
RSS 2.0