Annas Finaste

Kapitel 27

Vid frukostbordet imorse;

Ingen kommer och äter när man ropar. Fjärde gången tar white trash mamman i så att lila ådror bultar på halsen. Då kommer dom.

Är dom påklädda? Icke.

Är dom stressade över att inte hinna till skolan? Icke.

Är de upprörda över att det inte står O´boy på bordet. Oh yes.

Jag kör ner filmjölk i halsen på bebin medan jag fräser och gormar att nu minsann blir mamma arg och förbannad.

Lucas vill inte äta. Pappan får psykbryt. Theo tar gärna över mina vredesutbrott då han anser att jag;

1) Inte är tillräckligt hotfull.

2) Är lika skräckinjagande som Christopher Robin, när jag blir mitt argaste.

Theo lyfter ut hungersstrejkaren Lucas, placerar honom på terassen utan skor och smäller igen dörren med en smäll som vår tyska granne sent ska glömma.

Naturligtvis står inte Lucas kvar på terassen när Theo 10 minuter senare öppnar dörren för att mottaga hans djupa ånger. Ungen har rymt.

Hela tattarfamiljen ger sig ut på ägorna och ropar hysteriskt efter Lucas. Han kommer inte. Skolan börjar. Han kommer inte.

Grannarna står hukade bakom sin storblommiga gardiner och ser med avsmak på hur tattarfamiljen börjar springa upp och ner i skogen, in över grannarnas grönsaksland och huka sig ner för att glutta in under deras bilar, i jakten på en bortsprungen unge utan skor som uppenbarligen tog chansen att fly från dårhuset.

Mamman skäller på pappan. Pappan skäller på mamman. Och hela tiden, precis hela tiden står en liten pojke utan skor och smyger på oss i skogen.