Annas Finaste

Jag och Theo håller på att få psykbryt på vår ettåring. Han vaknar runt 5 varje morgon och inbillar sig att han inte är ensam i familjen om att vilja gå upp. Fet chans!

Igår natt gick jag och la mig klockan 21.00 för att palla med ännu en soluppgång med Hugo, och tänk jag somnade direkt utan att bli väkt av vare sig Theo eller mitt andra barn Hugo. Så brukar det inte gå till förstår ni.

Man kan nämligen tycka att det skulle vara en smal sak att glida ner i sängen tyst som en pussycat och snabb som en kobra mitt i natten för Theo. Men icke!

Theo måste låta BANK BANK BANK OCH ETT JÄVLA LIV tills man sömndrucket inser att ens äkta hälft är på väg ner i sängen.

Theo är alltid så orolig för att hans bankande fotsteg i trappan ska ha väkt mig, så han brukar säkerställa att jag sover genom att gå fram, buffa på mig och väsa; Du sooooover va?

Därefter förväntar han sig att jag ska svara artigt; Ja, jag sover och drömmer underbara drömmar om dig, först då ger han sig.

Tydligen ligger jag alltid utspridd som en Victoria Slidstedt över alla täcken så att Theo smackande med munnen, och stönades genom näsan måste dra dra dra i lakanen så att jag flyger en hit och en dit.

Så ni kan tro att jag känner mig helt utvilad, trots uppstigning vid 5 imorse, för att min man lyckades natta sig själv helt ljudlöst i gårkväll!

Han är ett kap, det må jag säga....