Jag överlevde...
Här har galningarna äntligen hittat skatten, varje år förundras jag över att Lucas inte märker att skatten alltid ligger på samma ställe. Medan barnen irrar omkring i trädgården med min mycket noggrant ritade skattkarta, smyger jag ut på altanen och gömmer sockerbomben.
Okej, jag kan väl erkänna att alldeles övergiven var jag ju inte, Linda var ju här och såg till så att hennes ungar skulle överleva spektaklet...
För er som inte hållit i ett barnkalas förrut, så kan jag meddela att det är 2 fruktansvärda timmar där man helt ansvarar för att alla barn ska klara sig utan gipsade ben och armar.
Det såg ju kalasigt och fint ut innan rovdjuren satte sig...
Jag frågade Ida om hon kanske var en sån där liten fé som rider på enhörningar. Nej, dom ser inte ut så här, fnös Ida som om jag var helt IQ befriad.
Snyggast var Alex, jag råkade nämna att de ev. kunde klä ut sig lite, lite maskerad-tema. Då dök Alex upp så här, vars supermamma hade fixat värsta teater sminket och Lucas...
...såg ut så här. Han vill inte vara utklädd, utan han ville bara ha en liten liten orm ritad i ansiktet. Det kändes ju rätt fjuttigt nu när Alex mamma ansträngt sig så....
Ja ja, jag överlevde i alla fall...
