Vad är det för jävla fasoner!
...vill jag skrika till de miljoner strandbesökare som förirrat sig till just min strand.
Vad gör ni här över huvudtaget?! Ska inte ni jobba för pengarna som alla andra vettiga människor? Har alla läst inlägget igår om hur man skolkar från jobbet? Jag får psykbryt på allt.
Stranden som utlovades att vara en av de bästa visar sig vara ett riktigt hån, jag ser framför mig hur grannarna sitter hemma och gapflabbar när de ser våran buss åka iväg till stranden som de just rekommenderat.
Ha ha ha, nu sticker familjen Looser med sina trehundra zigenarportföljer (Konsum-kassar) fullproppade med spadar, badbrallor och solkräm, ha ha ha!
Jag går långsamt ur bilen när vi kommer fram, föraktfullt synara jag svennarna som hänger som klasar över den minimalt snåla lilla strandremsan, dom ligger helt ogenerat och solar sina ölmagar och håriga ben, det finns inte en chans att ta sig fram utan att skvätta sand i ansiktet på någon, det går väl an så länge det är jag som skvätter sand, men när några snorungar (förvisso min egna) för artonde gången genar över min handduk då smäller det. Inombords. Vi har nämligen till min fasa lurat med oss stackars Emelie och hennes tre barn hit oxå.
MEN FÖR HELVETE ERA SMÅGLIN, SER NI INTE ATT MAMMA FÖRSÖKER SOOOOLA???!!!
Så skriker jag inombords, men ut kommer bara en stillsam undran om någon vill ha glass. Det vill dom de giriga små dvärgarna. Theo får gå, efter sig har han en lång svans av sockestinna barn. Jag får ingen glass, jag har nämligen nu under 48 timmar stått still på 63,8 kilo, den som erbjuder mig något med kalorier i får en sån blick att människan klyvs i två delar. Jag försöker äta nyttig sallad med ena handen, vagga Hugo med den andra och konversera trevligt med Emelie. Jag försöker lyssna på vad hon säger, men det går inte för nu har måsjävlarna fått syn på min sallad och bildat en slags hotfull militär-bajs-flotta över mitt huvud. Jag känner mig yr.
Hugo är ledsen och trött, så vi lyckas lura ut barnen i vattnet. Men va fan tog dom vägen? Det är superlånggrunt. Men dom finns ingenstans. Då ser vi dom, ungefär en kilometer ut i vattnet badar tre galna knappt simkunnigakillar, vattnet når dem till bröstet. Panik!
Jag känner på vattnet, jo det är precis så ogästvänligt kallt som jag trodde, och värre kommer det att vara när det når mig till midjan. En kilometer var dvärgarna tvugna att ta sig ut. En kilometers vadande i iskallt förbannat vatten!
I rest my case.
Vad gör ni här över huvudtaget?! Ska inte ni jobba för pengarna som alla andra vettiga människor? Har alla läst inlägget igår om hur man skolkar från jobbet? Jag får psykbryt på allt.
Stranden som utlovades att vara en av de bästa visar sig vara ett riktigt hån, jag ser framför mig hur grannarna sitter hemma och gapflabbar när de ser våran buss åka iväg till stranden som de just rekommenderat.
Ha ha ha, nu sticker familjen Looser med sina trehundra zigenarportföljer (Konsum-kassar) fullproppade med spadar, badbrallor och solkräm, ha ha ha!
Detta såg jag framför mig...
Jag går långsamt ur bilen när vi kommer fram, föraktfullt synara jag svennarna som hänger som klasar över den minimalt snåla lilla strandremsan, dom ligger helt ogenerat och solar sina ölmagar och håriga ben, det finns inte en chans att ta sig fram utan att skvätta sand i ansiktet på någon, det går väl an så länge det är jag som skvätter sand, men när några snorungar (förvisso min egna) för artonde gången genar över min handduk då smäller det. Inombords. Vi har nämligen till min fasa lurat med oss stackars Emelie och hennes tre barn hit oxå.
MEN FÖR HELVETE ERA SMÅGLIN, SER NI INTE ATT MAMMA FÖRSÖKER SOOOOLA???!!!
Så skriker jag inombords, men ut kommer bara en stillsam undran om någon vill ha glass. Det vill dom de giriga små dvärgarna. Theo får gå, efter sig har han en lång svans av sockestinna barn. Jag får ingen glass, jag har nämligen nu under 48 timmar stått still på 63,8 kilo, den som erbjuder mig något med kalorier i får en sån blick att människan klyvs i två delar. Jag försöker äta nyttig sallad med ena handen, vagga Hugo med den andra och konversera trevligt med Emelie. Jag försöker lyssna på vad hon säger, men det går inte för nu har måsjävlarna fått syn på min sallad och bildat en slags hotfull militär-bajs-flotta över mitt huvud. Jag känner mig yr.
Så här inbjudande var det i verkligheten...
Hugo är ledsen och trött, så vi lyckas lura ut barnen i vattnet. Men va fan tog dom vägen? Det är superlånggrunt. Men dom finns ingenstans. Då ser vi dom, ungefär en kilometer ut i vattnet badar tre galna knappt simkunnigakillar, vattnet når dem till bröstet. Panik!
Jag känner på vattnet, jo det är precis så ogästvänligt kallt som jag trodde, och värre kommer det att vara när det når mig till midjan. En kilometer var dvärgarna tvugna att ta sig ut. En kilometers vadande i iskallt förbannat vatten!
I rest my case.
Kommentarer
Trackback
